Bibelstudium den 26 juli 2023

1 På rätt och rättfärdighet vilar din tron nåd och trofasthet finns hos dig. Lycklig det folk som vet att hylla dig, Herre de får vandra i ditt ansiktes ljus. De gläder sig ständigt över ditt namn och jublar över din rättfärdighet, ty du är deras styrka och glans. Genom din ynnest vinner vi seger, ty vår sköld tillhör Herren, vår kung tillhör Israels Helige… Psalt 89:15-19

2 Men nu har du stött bort din smorde och förkastat honom i vrede. Du har brutit förbundet med din tjänare, du har trampat hans krona i stoftet…Psalt 89:39 f

3 Lovad vare Herren i evighet. Amen, amen, amen (Psalt 89:53)

Ovan tre karakteriserande citat från psalm 89 i Psaltaren en psalm framförd i diktens form av Etan, esrachiten. Det första citatet står för visionen, om man så vill psalmisten Etans  trosövertygelse. Det andra för verkligheten, den verklighet som inträffade  när allt denne trott på och erfarit gått i kras. Det tredje, psalmens slutord, en lovsägelse till den Gud som både upphöjer, stöter bort och förkastar.

Överfört på historisk verklighet handlar psalmen om Israels uppgång och fall. Av löftesfolket blev en folkspillra som på 500-talet före Kristus tvingades lämna sitt land och leva i exil.

Också vi kristna tror på  Israel som löftesfolket. Men vi läser Israels öden  utifrån ögon öppnade av Kristus. Och med de ögonen ser vi före allt annat det stora i det lilla. Vi har erfarit hur våra liv ändrar riktning när Kristus får bli den konung som Etan esrachiten kallade Israels helige. Och det går förunderligt lätt för oss att i tro på Jesus stämma in i Etans ord när denne i sin trosvision vittnar om Guds seger över onda makter (Ps 89:10 f) liksom i dennes jubel över hur Gud upprätthåller sin skapelse och sina ordningar. (Ps 89:12-19)

Men det blev inte vare sig som Etan tänkt sig eller vi föreställer oss. För Etan krossades drömmen i den babyloniska fångenskapen, för oss i skeenden som motsäger vår vision av Gud som skapelsens Herre och av Kristus som frälsaren.

För Etan ledde detta till att denne konstaterade; du har stött bort din smorde och förkastat honom. Du Gud har brutit förbundet och trampat din smordes krona i stoftet. Själv ropar jag hellre med Jesus på korset. ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”.

För Etans del ledde Guds straffdom till att denne som ett sista ord ropade ”Lovad vare Herren i evighet. Amen, amen, amen”. För Jesus att denne i sin gudsövergivenhet ropade ”I dina händer Herre Gud, överlämnar jag nu min Ande.”

Själv gör jag helst som Jesus. Det jag äger av värde har jag ju i honom.