Bibelstudium den 2 aug 2023

Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den. (Matteus 7:13 f)

Till vardags läser jag första Korinthierbrevet. Jag gör det lugnt, systematiskt och med alla sinnen öppna. Resultatet blir att jag dras  in i det kristna kollektivet. Dels kommer jag församlingen i Korinth inpå livet, dels i förlängningen också den församling, d v s det kollektiv som jag till vardags lever i.

När jag nu går in i bibelordet ovan om den trånga porten och den smala vägen innebär detta att jag växlat spår. Nu är det inte det kristna kollektivet saken gäller utan mig personligen. Sammanhanget med kollektivet är liksom bortkapat. Hela Bergspredikan är maningar som kan förstås även utan kunskap om något som helst sammanhang. Hela denna predikan består av ett antal mer eller mindre fristående maningar riktade till den enskilda människan.

I det ena sammanhanget  läste jag alltså Paulus och blev med ett fint ord ”socialiserad”, i det andra i och med att bibelordet är hämtat från Bergspredikan med bud riktade till enskilda människor, ”individualiserad” för att uttrycka det i kortform. Dessa två aspekter på kristet liv uppfyller just nu mitt inre sinne.

Till detta kommer att mitt kristna jag är förbundet med det liv jag lever tillsammans med såväl troende som otroende. Det ena som det andra är avhängigt av subjektiva intryck. En filosof skulle kunna tala om tankesanningar som förutsättningar för liv, vi kristna talar om tro. Det ena som det andra hör nära samman. Båda sätter liv i tillvaron. Båda handlar om å ena sidan kollektiva förpliktelser å den andra sidan om personligt ansvar.

Mitt studium av Paulus och dennes första brev till korintierna ger mig idéer om det bärande i kristet samliv. Om något har jag genom mitt studium fått klart för mig detta vilar på solid judisk grund. Vi är som kristna utvalda att leva efter förebilder som formats redan under gammaltestamentlig tid.  Utvaldhet är dess motto. Dock utifrån förebilder som sprängts inifrån av Kristushändelsen och Kristushändelsen var för Paulus entydigt  korset och korsets försoning.

Men hur inse konsekvenserna av detta kors? Jag vrider mig i vånda när jag mediterar över korsets betydelse för kristet liv av idag. Det jag kom fram till i går är inte det samma som jag ser idag. Det är som vore det bärande i kristen tro  en ständigt föränderlig storhet.

Mitt i min vånda tvingades jag inför detta bibelstudium växla spår. Jag fick gå från tankar om trons kollektiva kännetecken till dess individuella. Bergspredikans ord om den trånga porten och den smala vägen tvingade mig till detta skifte av fokus.

Och jag märker att jag inte kan säga något generellt om vare sig den trånga porten eller den smala vägen. Jag kan bara vittna vad  den trånga porten och den smala vägen är för mig just nu.

För mig är ”det trånga” och ”det smala” att i alla sammanhang och omutligt hålla mig till det som är uppenbart sant. Det skall inte gå att leda mig in på vägar som det inte finns sakliga skäl för.

Tveksamma intryck utifrån, med mitt språkbruk, tveksamma trosföreställningar, skall inte locka mig ut på vägar jag inte kan stå för. Halvsanningar skall inte få mig att ta parti för något som inte är hållbart.

Dags för mig att efter en dags utflykt återgå från Bergspredikan till studiet av Korintierbrevet. Här hittar jag den försoning som Bergspredikans absoluta krav gjort osynlig.