Bibelstudium den 16 aug 2023

De började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: »Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.« Luk 9:46-48

Evangelierna ser jag som för kristen tro ovärderliga och kortfattade berättelsetraditioner. Dessa är källan till allt vi vet om vad Jesus sade och gjorde. I dessa berättelsetraditioner dyker barnet upp i korta distinkta, varandra besläktade formuleringar, som läggs i Jesu mun. Dessa är inte exakt likadant formulerade i de olika evangelierna men så pass lika i både ordval och innehåll att även kritiska bibeltolkare inser att här är det Jesus själv som talat.

Och inte bara så. Jesu ord om barnen har också överraskande saker att säga om tro. Den tror som i mötet med ett barn (alternativt en försvarslös vuxen) upplever sig  möta Jesus.

Kan man tolka satsen  ”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig” på annat sätt? Som om inte detta vore  nog; den som tar emot ett barn  i Jesu namn tar också emot ”honom som har sänt mig”, d v s Gud. Detta inte därför att barnet äger en fördold förmåga, en hemlig fullkomlighet. Tvärtom är bristen på förmåga barnets kännetecken.

Som tankeräcka sätter detta tal myror i huvudet på mer än en kristen. Vad får det för följder på allt det andra som bibeln också säger, frågar vi kristna oss. Och våra judiska trossyskon frågar sig hur det då blir med det judiska folkets utvaldhet om utvaldhet stavas oförmåga. Ateisten i sin tur får vatten på sin kvarn. Som om Gud går att förena med utsatthet och nöd?

Som livshållning däremot visar sig Jesusorden äga sin kraft. 

Men innan jag kommer till detta åter till evangelierna som berättelsetraditioner där evangelisterna tagit vara på givet stoff när de utformat sina evangelier. Påfallande är hur de faller varandra i talet. Att Lukas hämtat mycket från Markus är inte att ta miste om. Men han fogar också till sitt eget. Låt mig ta slutorden i texten ovan som exempel. Där står ”Ty den som är minst av er alla han är stor”. Detta är Lukas alldeles egna ord, hans egen variant på ett Jesusord, eller en konsekvens av det Jesus påståtts ha sagt.

I sak påstår Jesus via Lukas att en Jesu lärjunge skall kännetecknas av att hon inte tror sig eller behöver vara stor. Tvärtom är kvalifikationen utsatthet. Först den utsatte äger en frälsare. Därför behöver lärjungarna inte tävla med varandra. Barnaskapet beror ju av behovet inte av förmågan. Den mest behövande i lärjungakretsen är därför med Guds mått den störste.

Sen är det en annan sak att lärjungarna skildes åt i förmåga. Vissa hade fått mer av både gåvor och förmåga än andra. Men sånt ledde inte till storhet mer till tacksamhet. Men det tycktes inte lärjungarna ha fattat, inte vi sena tiders kristna heller.