Bibelstudium den 13 sept 2023

1Kom, låt oss jubla till Herrens ära

och hylla vår klippa, vår räddning!

2Låt oss träda fram inför honom och tacka,

hylla honom med sång och spel!

3Ty en stor Gud är Herren,

en stor konung över alla gudar.

4I hans hand är jordens djup,

och bergens toppar är hans.

5Hans är havet, som han har gjort,

och fasta landet, som hans händer format.

6Kom, låt oss falla ner och tillbe,

knäböja inför Herren, vår skapare,

7ty han är vår Gud

och vi hans folk, fåren i hans hjord.

Om ni ändå ville lyssna till honom i dag!

8Förhärda er inte som vid Meriva,

som den gången vid Massa i öknen,

9där era fäder satte mig på prov,

prövade mig fast de sett vad jag gjort.

10I fyrtio år var jag led på det släktet

och sade: Detta folk far vilse,

de känner inte mina vägar.

11Och jag svor i min vrede:

Aldrig skall de nå fram till min viloplats.

Psalm 95 I Psaltaren

Psalmen har som mellanrummet ovan visar två delar. Först lägger jag ut den första delen, sen den andra.

Den första delens lovsång får mig att tänka mig tro som jubel och tacksamhet, otro som isolering och blindhet. Att tro är att jubla över  livets under, ytterst också över att livet förutsätter en livgivare, otro att visserligen se och registrera men inte reagera. Så tänkt blir blir tro mer en hållning än en åskådning.

När jag tänker mig tron som hållning möter jag såväl tro som otro i alla de sammanhang. Jag ser tro där andra anar otro och jag ser otro bland dem med oklanderlig trosbekännelse. Gränserna mellan de båda grupperna har för mig upphört att äga absolut värde.

Med synen på tron som hållning är jag inte längre fixerad vid det traditionella talet om sekularisering. Jag fastnar inte vid siffror som visar att vi i vårt land  tillhör jordens mest sekulariserade region. Detta utifrån att tron här inte tar sig traditionella uttryck, inte låter sig mätas i mått som mer handlar om tro på än tro i egentlig mening. Jag vet nämligen att delaktighet i och känsla för det heliga är något utöver formell bekännelse.

Trots det  tillhör jag dem som inte låtit sig nöjas. Jag vill något utöver att jubla  över livets under. För mig gäller kristen trosbekännelse, närmare bestämt kristen trosbekännelse på gammaltestamentlig grund. Och till den grunden hör att läsa hela psalm 95, inte enbart den första delen som har adress till oss alla, utan också den andra delen. Den handlar  om Israels barn som under ökenvandringen vid Meriva höll på att törsta ihjäl och därför förtvivlade om Guds omsorg. Parallellen till eget tvivel är uppenbar. 

Närmast dagligen stöter jag och de som tror som jag på det som talar mot vår tro. Den Gud vi tror på handlar inte som vi förväntat oss. Den Kristus som vi hänger oss åt motsvarar vid närmare betraktande inte vår bild av honom. Inte minst jag som dagligen borrar mig in i helig text kan vittna om detta.

Ändå finns jag bland dem för vilka tron utöver livshållning också innebär bekännelse till Kristus. Ni som aktivt följer mig i mina bibelstudier kanske förstår varför. Något av en självbekännelse som rör detta återfinner ni för övrigt  i 37 23 Med Kristus som utgångspunkt som publiceras samtidigt med detta bibelstudium.