Bibelstudium den 27 sept 2023

Den drabbade Job ropar till Gud

Om du ändå ville gömma mig i dödsriket, hålla mig dold tills din vrede lagt sig, glömma mig men blott för en tid…Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara, du skulle längta efter den du har skapat… (Job 14: 13 och 15)

Ovan några ord som speglar den drabbade Jobs innersta. Job ville en mänsklig Gud, en Gud som längtade efter de människor han skapat. Vad han erfarit var en vredgad Gud som drabbade rättfärdiga som orättfärdiga, en Gud som tände liv men som också för evigt raderade ut det han skapat.

Denne Job finns i mitt inre. Jag delar både dennes längtan och hans förtvivlan.

Men i mig finns också annat. Också jag är indragen i det nu där begreppet Gud svarar mot tillvarons själva urunder som är varat/livet och existensen. Denne varats Gud kräver ingen tillbedjan, inga försök att närma sig honom, inga bönerop. Varat tillber man inte, varat förhåller man sig till. Och jag vet med en miljörörelse som i dessa tider dagligen gör sig påmind när jag tänker i dessa banor hur jag skall förhålla mig till till denne varats Gud.

Som om detta inte var nog är jag som bekännande kristen även indragen i en livsrörelse som 

inte nöjer sig med att förstå Gud som varat. Vi talar om Gud som en kärlekens Gud. När tron på denne Gud hotas av en krass verklighet, träder ständigt Jesus upp till dennes försvar. Och när tron trots det krossas blir Gud i min föreställningsvärld ett med honom som dog på korset för vår skull.

Dessa skilda gudsbilder ryms alltså i mitt inre och jag varken kan eller vill  göra mig fri från någon av dem. De speglar nämligen en verklighet som jag som människa och kristen varken kan eller vill göra mig fri från.

Hur rimmar då detta med talet om en enda Gud och en enda sanning? Hur går det ihop med talet om de två vägarna, livets väg och fördärvets väg? Eller med Jesu ord; den som inte är med mig är emot mig (Matteus 12:30 a)

Mitt svar kommer ur mitt samvetes innersta: som om Gud skulle tvinga mig bort från det som jag upplever som sant. Sant är ju att Gud tycks stå vid sidan utan att ingripa när det onda drabbar, sant är att Gud är naturens och tillvarons Gud, sant är att Jesus, gudsuppenbararen, blottade kärlekens väsen.

Allt detta sanningar som jag inte kommer ifrån och inte heller varken har rätt eller möjlighet att vända ryggen.  Jag får inte låtsas att  det för mig uppenbara inte existerade därför att den ena inte går ihop med det andra. Jag kan f a inte förneka att Jesus äger mitt hjärta.