Bibelstudium den 18 okt 2023 

Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Mitt barn, dina synder är förlåtna.« 

Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: »Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?« Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: »Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig« – och nu talade han till den lame – »stig upp, ta din bädd och gå hem.« Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: »Aldrig har vi sett något sådant!« Markus 2:1-12

Jag koncentrerar mig på den första delen av texten ovan. För tydlighetens skull är den delen återgiven i spärrad form.  Jag begränsar mig till denna första del därför att jag då ges tillfälle att visa vad tron på Jesus betyder för mig liksom hur jag uppfattar fenomenet tro för andra.  Bibelstudiet idag har alltså formen av ett vittnesbörd. 

Denna text återfinns i alla synoptiska evangelier (Matteus, Markus och Lukas). Alla tre är entydiga i att det var att tron hos de fyra män som bar den lame till Jesus som gjorde att Jesus förlät den lames synder och därefter botade honom.  Här ges  alltså ett exempel på ställföreträdande tro, uttryckt i ställföreträdande handling.

Och jag tänker att det nog är på handlingen det fortfarande hänger.  Vidare påminns  jag om hur känsligt det är  göra gott och samtidigt försöka förmå någon att tro. Det är lätt gjort att man försöker tvinga på någon det denne inte frågat efter. Detta dessutom på ett försåtligt sätt eftersom tvånget är förbundet med en handling som är präglad av omsorg och omtanke.

För mig måste alltid handlingen äga företräde. Kristen tro är en handlingens religion. Men i vilket mening skapar den också tro ? När blir min handling lik de fyra männens som bar den lame mannen till Jesus så att denne blev både förlåten och helad?

Som jag ser det först när jag lämnat den jag gjort gott mot  i fred. Det blir direkt fel om jag försöker pådyvla henne min tro. En människa äger själv både sin tro och sin otro. Min uppgift är  begränsad till att försöka bereda väg för tron, i bästa fall vara en trons förelöpare i  Johannes döparens efterföljd.

Det blir i så fall en Johannes döparen men nu i ny gestalt. Jag domderar inte som denne, jag varken varnar eller hotar. Vad jag däremot gör är att försöka vara en ögonöppnare. Detta genom att påvisa att allt mänskligt liv förutsätter tro. Tron är en oundviklig del av det liv som ständigt väller över oss från det första andetaget till det sista. Alternativet är inte tro eller otro. Frågan är inte om jag tror utan på vad.

Det är här Jesus kommer in. I min erfarenhet träder denne Jesus inte in som undergöraren. Jesus blir levande för mig vid försoningens kors. Det är denne försoningens Jesus jag är satt att visa på. Det var alltså inte enbart slumpen som gjorde att jag i dag styckade en enhetlig text och koncentrerade mig på den inledande delen där Jesus förlät den lames synd. Det är om denne förlåtelsens Jesus jag kan tala med frimodighet. Undrens Jesus överlåter jag åt andra att vittna om.