Bibelstudium den 25 okt 2023

5Sjung till Guds ära, lova hans namn, hylla honom som rider på molnen! Herren är hans namn, jubla inför honom, 6de faderlösas fader, änkornas försvarare, Gud i sin heliga boning. 7Gud ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka, men upprorsmännen får bo i öknen.(Psalt 68:5 ff)

För mig finns inte Gud i det motsägelsefria, inte i det färdiga, det fullkomnade. Lyckorikets Gud är för mig en avgud. På motsvarande sätt finner jag inte Jesus i idealiseringen av honom, mer i en paradoxal kamp att finna honom. Min tro är inte en trygg hamn, mer en motsägelsefull övertygelse om att jag ändå är på rätt väg.

För mig har tron sin motsvarighet i livet. Livet finns i pulsen mellan det trodda och det sedda, mellan det uppnådda och det ännu ej förverkligade. För mig är det redan uppnådda  lyckoriket en chimär. Jag eftersträvar inte lycka, istället mening och sammanhang.

Därför har jag svårt med de texter ur bibeln i Evangelieboken som jag upplever idylliserande eller apologetiska. Detta har gjort att jag valt att lägga ut den för 20 efter Trefaldighet  föreslagna Psaltarpsalmen (Psalm 68:5-7) i stället för någon av de ordinarie texterna  för denna dag.

 I psalm 68 vittnas om den Gud som också jag vill hylla. Psalmens Gud är de ”faderlösas fader och änkornas beskyddare”. Jag ser för min inre blick hur Jesus med mig hyllar Gud genom att recitera just de orden.

 Men det står också annat i denna till omfånget omfattande psalm. I sin huvuddel  vittnar den om en triumferande Gud som slår ner allt motstånd och går triumferande fram. 

Att psalmen hänvisar till ett festtåg i Jerusalems tempel framgår av innehållet. I psalmen  beskrivs t o m festståget ”Främst går sångare, sedan musikanter bland flickor som slår på tamburin”. (Ps 68:26)

Men trots allt är det inte i beskrivningen av detta festtåg  jag hittar psalmens puls. Den finner jag i det som motsäger psalmens jubel. Allt är ju trots allt inte seger och triumf i den värld som är vår. Inte ens Gud tycks ständigt gå triumferande fram. När detta t o m  noteras i psalmens lovsång blir den av mig försedd med en äkthetsstämpel som den annars inte skulle äga.

I två vädjanden framgår detta motsägelsefulla. Dels sker det i en formulering som jag begriper,

 Visa din makt, o Gud, håll vid makt, o Gud, det du gjort för oss. (Ps 69:29)

dels i en som jag och med mig t o m bibelforskarna inte fullt ut förstår. Där läser jag:

  Kväv odjuret i vassen, tjurhopen och folkens kalvar…Skingra de folk som vill krig! (Psalm 69:31)

Allt är alltså inte så fullkomnat  som det verkar. Tron på den suveräne allhärskaren motsägs av verklighet som också har annat att förtälja.

Så är det i denna motsägelsefulla värld. Trons jubel motsägs av verklighetens vittnesbörd. Det är trons villkor. Bekräftas inte detta av apostlen Paulus som i sitt andra brev till korinthierna mitt i all sin trosvisshet ändå konstaterar; I denna värld lever vi i tro inte i åskådning ( 2 Kor 5:7)