Bibelstudium den 8 nov 2023

I tro dog alla dessa* utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar att de söker ett hemland. Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem. (Hebr 11:13-16)

• Abrahams avkomma som enligt löftet skulle bli så talrika som stjärnorna på himlen.  1 Mos 15:f f

Först om Hebreerbrevet. Den okände författaren (läs om honom och hans brev i uppslagsdelen till NT 2000) till denna uppbyggelseskrift ser i Jesu försoningsgärning det i alla sammanhang avgörande. Till syvende och sist är det om detta enda denna man skriver. 

Till försoningen hör tron, en tro som ytterst är kopplad till tron på Jesus, men med rottrådar bakåt genom hela frälsningshistorien. Om denna tro handlar det elfte kapitlet i Hebreerbrevet och således även bibeltexten ovan.

Som genom en händelse känner jag igen mig, särskilt när jag läser detta troskapitel. Ni som följer mig på nätet vet hur ofta jag talar om trons nödvändighet i samspelet mellan tro och vetande. Tron blir död utan vetande och vetandet blir dött om det inte låter sig livas av trosföreställningar. Detta gäller i smått som i stort.

Nu dyker denna tanke upp i närmast renodlad form just  i kap 11 i Hebreerbrevet. Den okände författaren går t o m längre än jag. Denne konkretiserar hur tro blev till påtagligt liv i patriark-historien.  Han nöjer sig inte med att som jag tala om det nödvändiga samspelet för att skapa förutsättningar för liv.

Åter till texten. Här handlar det om ”Abrahams avkomma”. Författaren frågar sig hur det blev med alla dessa människor, ”lika talrika som stjärnorna på himlen”. De hade ju inte fått vad som utlovats. De dog alla, ofta till och med en ömklig död som ”gäster och främlingar.”

Men detta är inte hela sanningen försäkrar Hebreerbrevets författare. Gud har inte glömt dem. För dem återstår ”ett bättre land, ett i himlen” där de får lovsjunga Gud ”och kalla honom sin Gud”.

På vad grundar författaren denna tanke? Inte på någon odödlig själ som Abrahams avkomma förmodades äga som en gemensam egendom. Den tanken fanns inte i hans huvud. I stället grundar han sin övertygelse i Jesus och dennes försoningsgärning. Det var denna och inget annat som öppnade vägen till himlen. 

Det handlar för Hebreerbrevets författare om en försoningsgärning, som visserligen var bestämd till tid och plats. Allt förlöpte ju på Golgata. Men det som skedde där  hade en ”återklang” ända uppe i himlen. Om ”den återklangen” handlar det nionde kapitlet i Hebreerbrevet, under rubriken ”Tjänsten i den himmelska helgedomen”.

Inte undra på att Hebreerbrevet hamnade i bibeln. Orsaken var inte enbart att denna skrift missuppfattades och bedömdes vara författad av aposteln Paulus. Den djupaste orsaken var att denna skrift höll måttet. Den visade på det för kristen tro centrala, att Kristi försoning äger en sådan kraft att den kan upprätta t o m det redan förlorade. 

Att tron på försoningen är en kraft idag låter sig inte betvivlas. Men att den sträcker sig ända in i evighet behöver vi upplysas om.  Och den upplysningen ger oss idag Hebreerbrevets okände författare.