Bibelstudium den 15 nov 2023

Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Matteus 6:9-13

Många har ondgjort sig över att Bibel 2000 har ändrat på gamla Fader Vår. Dock inte jag. Tvärtom är jag tacksam över den form den kristna trons huvudbön nu fått. Detta på grund av att det nu framgår tydligt att tron vilar på något vi hoppas inte på något vi äger.

Guds namn är nämligen inte helgat, vi ber att det skall bli helgat. Guds rike har inte kommit, vi ber att det skall komma. Guds vilja råder inte, vi ber att den en dag skall bli rådande.

Att tro är inte att veta, inte att äga. Tron vilar på en förhoppning. Att tro är att sträcka sig mot något vi hoppas skall komma.

Det är alltså med tron som det är med allt gott i denna ofullkomliga värld. Tron är en rörelse mot något, aldrig ett fullbordat faktum. Den är en rörelse mot något för livet nödvändigt.

Det kryllar i dag av människor som inte säger sig inte tro när de samtidigt är ”trosladdade” mer än andra. All rörelse åt rätt riktning, all äkta utveckling förutsätter nämligen tro. Tron driver utvecklingen åt rätt riktning. Den är nödvändig för att livet skall utvecklas vidare. All utveckling åt rätt håll hänger på trosmänniskor. Därmed inte sagt att de tror på kristet sätt.

Men nu gällde det alltså Fader vår och böneropen där om att Gud skall bli det Gud innerst inne är. Slumpens skördar, meningslöst lidade, ja t o m detta att livet slutar i något som ter sig som det fullständiga utplånandet, allt får oss att undra om inte slump och meningslöshet är de drivande krafterna i historien.

Bara så att om jag gör allvar av denna dystra livsbetraktelse, skapar detta sätt att se det som den förutsätter. Livet stannar upp. Allt gott verk upphör. Död inträder.

Livet finns nämligen i förhoppningen. Förhoppningen  är redan som förhoppning en del av den verklighet som bedjaren hoppas på.

Glöm inte att det var Jesus själv som lyfte fram Fader vår som en mönsterbön för sina lärjungar. I slutändan är det han själv som ber den bön som han lär oss andra att be. För honom var hans bön lika verklig som för oss. Även för honom var den sanne Guden och den sanna verkligheten dold. Ond bråd död, fattigdom, elände och meningslöshet var även för honom dagens verklighet.

Men Jesus ropade inte ut Guds död och alltings meningslöshet. I stället bad han att just det skulle förverkligas som ännu inte visat minsta tecken på närvaro. Hans liv var en enda stor protest mot ondska och meningslöshet. I det meningslösas ställe och på det meningslösas plats ställde han Gud, den Gud han satte allt hopp till.

Och det ledde till meningslöshetens seger. Jesus dog på Golgata, men också till förhoppningens förverkligande. Jesus uppstod den första påskdagen.

Så också för oss som satt vart hopp till denne Jesus och tror som han. Vi äger inte segern men föregriper den genom en tro som mer än annat ter sig som ett hopp.