Bibelstudium den 22 nov 2023

Ja, den tid kommer, säger Herren Gud, då jag sänder hunger över landet – inte hunger efter bröd, inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till söder och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det. Amos 8: 11 f

Amos var en profet från 700-talet före Kristus. Mest är han känd för att han gisslar förtryckare, människor som skor sig på andra. Men boken som bär profetens namn handlar också om mycket annat. Dessutom är den redigerad så det är svårt att tala enhetligt om denne profet. Profetiorna får tala för sig själva.

Att profetian ovan syftar på nutid lär vara svårt att göra troligt. Ett är trots det säkert, att det profeten säger i bibelordet ovan delvis äger giltighet idag.

Vad är nämligen kännetecknande för ett modernt västerland? Att vi har fått grepp om mycket, dock inte om Gud. Vi har blivit så religiöst avvanda att vi har svårt, t o m att associera till Gud.

Gudsersättningar däremot flödar det av. Och till dessa räknar jag alla dessa närmast osannolika fördjupningar av det som inget annat är än yttringar av mänsklig skaparkraft. Människor som saknar ord för Gud skapar sina gudar. Bland de bildade finns de som strålar av närmast övervärldslig lycka över vad de funnit i en dikt, en bok eller i ett konstverk. Och går man inte för att finna Gud i kyrkan hittar man sin Gud på ställen där ingen Gud hittills talat. Det är religiös glöd på idrottsarenorna, religiös glöd i naturupplevelserna, religiös glöd i solidaritetsaktionerna.

Därmed inte sagt att man funnit det man sökte. För att finna den sanne Guden har man gjort sig urarva på det som traditionellt leder till Gud, som bön, gudstjänst, bibelstudium. Och man behärskar inte längre det religiösa språket och med det har man inte tillgång till de religiösa associationerna.

Hur har det blivit så? Därför att man i och med moderniteten medvetet och systematiskt brutit ner en religiös föreställningsvärld och inte ersatt den med något som motsvarar det man brutit ner. Men det religiösa behovet består varför gudsdyrkan kanaliseras till det som ingen Gud är.

Och där står vi idag i ett sekulariserat västerland. Vi har vänt Gud ryggen och ersatt Gud med inomvärldsliga skapelser. Som om Gud framträder i sin glans i en dikt, i ett konstverk eller i idoler som är långt ifrån gudalika.

Finns det då någon väg tillbaka? Skall någonsin en levande gudstro kunna uppstå ännu en gång. Jag vet inte. Den väg som hjälpt mig själv tillbaka till de gudomliga källorna är insikten om  livet som under, om själva tillvaron som ett tecken på ett gudomligt du. Livets under förutsätter en Gud, lika säkert som att av rök kan man ana eld. Sen förstås Jesus. Av denne domedagsprofet blev en gudomlig frälsare redan genom sitt tal, genomandat som det var av stränghet men också av en kärlek som svårligen låter sig anas av den som inte upplevt den. Och sen korset som inte är det som det synes vara, ett vittnesbörd om Guds frånvaro utan tvärtom ett tecken på gudomlig närvaro.

Men vägarna är stängda. De religiösa symbolhandlingarna väcker inte liv,  skapar inte tro. Ingenting tycks kunna göra det. Det man kan ta till, ja som man skolats till att utnyttja och leva av,  är ett kulturliv eller ett liv där människor upphöjs,  ja dyrkas som vore de gudar.

Att leva och samtidigt ha klart för sig att religionen inte dött men tagit sig andra vägar är påfrestande. Dessutom är det  frustrerande att inte kunna göra något åt det. Så oövervinneliga tycks dagens mänskliga avgudar vara att en återgång till skapelsens Gud och mänsklighetens frälsare är något västerlänningen idag  varken har känsla för eller kan föreställa sig.

För mig är detta tillstånd att leva i domen. Dom är för mig att gripa efter  utan att kunna ta tag i, att tro sig äga något som egentligen ingenting är värt i jämförelse med det som är värt allt.

Så var det idag med profeten Amos profetia tokad till nutid. Tröstlöst kan man tycka. Dock har profeten Amos inte sista ordet.