Bibelstudium den 29 nov 2023

Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt. 1 Kor 15:22-28

I texten ovan Paulus vision av tidens slut och alltings upprättelse. Observera att jag skriver vision inte beskrivning. En beskrivning är det nog men inte en beskrivning som grundar sig på uppenbara fakta utan på en grundläggande trosföreställning. För mig känns det då adekvat att tala om en vision. 

Visioner å sin sida har den egenskapen att de leder oss på vår livsvandring, det i smått som stort. Ingen kan leva utan en inre föreställningsvärld och till den hör visioner. I allra högsta grad gällde detta också Paulus.

Vad var det då som styrde Paulus tankar och föreställningar. Inget mindre än Jesus och då honom som död och uppstånden. Det ena hade han sett, det andra upplevt.

Att det framför allt var  detta sistnämnda, Jesus som uppstånden som livade hans föreställningar om tidens slut  är ej att ta miste på. Uppståndelsens faktum var så viktig för honom att han tidigare i kapitlet räknar upp så många som det någonsin går som kunde vittna om denna uppståndelse. Helst ville han se uppståndelsen som ett obestridligt faktum. För oss moderna människor skulle det motsvara matematikens sanningar, för mig närmast att nio gånger nio är åttioett. Men det kunde han inte. Han fick nöja sig med att räkna upp så många vittnen som det någonsin gick för att bli så trovärdig som möjligt. Till dessa räknar han också sig själv, ”detta ofullgångna foster”  (1 Kor 15:8) som han kallar sig.

När han tar med sig själv, får detta  åtminstone mig att reagera.Med Paulus möte med den uppståndne var det ju ändå något speciellt. Det  skedde när Jesus redan var död, uppstånden och lämnat sin jordiska tillvaro. Var det då ändå inte en vision som Paulus hade fått uppleva i mötet med den uppståndne, inte ett möte i vanlig jordisk mening. 

Och är det inte så att den uppståndne inte låter sig skådas på vanligt sätt. Honom möter vi i visioner. Så var det då och så är det idag.

För mig har tron två sidor, båda lika viktiga. Den ena grundar sig på historiskt belagda fakta (korset), det andra på trosvisioner (uppståndelsen.) Båda lika viktiga.

För Paulus del var det i texten ovan f a uppståndelse-visionerna som var avgörande. Dessa utlöste hans tankar om tidens slut och alltings fullkomnande. Men det var också annat som gav hans föreställningar konkretion. Paulus levde i den gammaltestamentliga föreställningsvärlden och denna har också lämnat sina bidrag. Detta märker vi när vi närmare studerar de bibelassociationer som påverkat Paulus formuleringar.

För oss nutida kristna lär det vara likadant. Om det skall vara något värt att kallas just kristen är det trons förankring i död och uppståndelse. Den styr vår förståelse av nuet och ger oss ett bestämt hopp om framtiden. Men om vår kristna tro föder föreställningar identiska med dem Paulus ägde, vet jag inte. Men de lär gå i samma riktning.