Bibelstudium den 20 dec 2023

17Snart, om en liten tid, skall Libanon bli till en trädgård

och trädgårdar räknas som skog. 18Den dagen skall de döva höra

när man läser ur bokrullen, och de blindas ögon skall se,

fria från dunkel och mörker.19De förtryckta skall ständigt glädjas över Herren,

de fattigaste jubla över Israels Helige. 20Ty då är det slut med tyrannerna, …Jesaja 29:17-21

Bibelns vägar är flera. Hur kunde det vara annat i en boksamling som tillkommit under så lång tid och under så skiftande förhållanden. Enhetlig blir den först när utgångsläget är fixerat och vägen bestämd utifrån detta. Utgångsläget får alltså bestämma förståelsen. Så också idag där bibelordet är hämtat från profeten Jesaja, en profet som verkade i Juda på 700-talet före Kristus i ett land hotat till sin existens av en övermäktig stormakt.

Utgångsläget är alltså hot. Hot är förstås bara förnamnet. Katastrofen och olyckan har redan drabbat såväl natur som människa. Jag tänker mig ett Libanon lik en öken och jag ser döva, blinda, förtryckta och fattiga uppradade framför mig. För mig är det en tänkt verklighet, för dem som levde då en realitet.

Det är så jag vill att det skall se ut när jag inleder min trosvandring.  Den kristna tro som jag bekänner har inte sin utgångspunkt i jubel utan i förtvivlan. För mig börjar inte tron i uppståndelsens triumf utan i korsets förtvivlan. Är något bibelord levande för mig är det Jesu ord på korset, min Gud min Gud varför har du övergivit mig.

Jag vill alltså se verkligheten som den är bakom alla förställningar och skönmålningar. Och jag vill se den med Jesu ögon, den Jesus som förlitade sig på Gud mitt i all sin övergivenhet.

Detta har inte bara betytt att jag försökt vara realistisk i min syn på tid, omständigheter och människor jag har omkring mig. Det har också i mitt bibelstudium och i min betraktelse av den kristna tron såväl i historia som i nutid inneburit att jag medvetet försökt undvika skönmålning. Inte ens bibeltexterna skönmålar jag. Det är alltså inte säkert att jag vid läsning av aposteln Paulus håller med honom alla gånger. Om någon är noggrann med att notera bibelns motsägelsefullhet så är det jag.

Jag bottnar alltså inte enbart i att jag registrerar elände i i Libanon på 700-talet för Kristus, jag bottnar också i den katastrof som drabbade Jesus när denne förkunnade Guds rikes snara ankomst.

Men övergivenheten var för Jesus inte det sista. Gudsförnekelse var för honom utesluten. När han dog var det till Gud han överlämnade sin ande. Så inte heller för profeten Jesaja som mer än många skådat meningslöshetens och dödens många ansikten.

I trons hopp såg profeten allt födas på nytt, natur som människor och i trons hopp ser också jag liv spira utifrån min övertygelse att Jesu offer inte var slutet utan början på något nytt.

Men för att se det behöver jag bottna i katastrofen, mer än annat i den katastrof som drabbade min frälsare. Om inte blir allt för mig en fantasi, en saga.