Bibelstudium den 17 jan 2024

Herren lovar att visa sin härlighet

18Mose sade: »Låt mig få se din härlighet!« 19Herren svarade: »Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot.« 20Han fortsatte: »Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.« 21Sedan sade Herren: »Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! 22 När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. 23 Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se”. (2 Mos 33:18-23)

Lika för oss alla. Berättelsen bildar bakgrund till stundens verklighet. Berättelsen i sin tur är det vi upplevt, tagit till oss, omsmält och bevarat. Samspelet mellan dessa båda storheter, berättelsen och verkligheten är i funktion vilket vi vill det eller inte. På gott när vår berättelse gör oss väl , på ont när vår berättelse gör oss ont.

Som i vardagens verklighet i religionens värld. Vår religion, hur den nu ser ut, är en del av den berättelse med vilken vi möter verkligheten.

Till den berättelsen hör med fördel ovanstående text. Den konkretiserar människans relation till Gud. Längre än berättelsens Mose som såg Gud på ryggen lär ingen komma. Inte heller kortare. Verklighetens under är av det slaget att frågan om Gud blir oundviklig vare sig vi vill eller inte.

Om berättelsen ovan som utgör dagens text kan ytterligare tilläggas. Den ingår i den stora berättelsen, den om Israels barns befrielse från Egypten på vilken såväl judisk som kristen tradition bygger. Fråga mig inte om historiciteten. Det som går att veta för en vanlig dödlig återfinner vi i kortfattad form i artikeln Moseböckerna. Denna ingår i uppslagsdelen till Bibel 2000. Där framkommer att bibelns skildring av det  s k exodus (uttåget) har en komplicerad bakgrund där myt och verklighet är sammanfogade till en komplicerad helhet. Till den helheten hör ovanstående berättelse om Mose möte med Gud.

För mig ingår just berättelsen om Mose möte med Gud i något för min tro grundläggande. Jag kan nämligen lika lite som Mose komma längre än att se Gud på ryggen. Och den Gud jag ser på ryggen är precis som i textorden nådig mot den han vill vara nådig mot och barmhärtig mot den han vill vara barmhärtig mot. Att lägga märke till är att Gud inte tycks barmhärtig mot alla.

 Hur väl stämmer inte detta med vad jag själv erfarit. Med en dåres envishet ber jag dagligen om att Gud skall förbarma sig. Men Gud svarar inte trots att dem jag ber för tycks mig drabbade oförskyllt. De har inte gjort mer illa än någon annan. 

Och hur jag än försöker  får min gudstro aldrig tillräcklig konkretion. Guds sanna väsen glider undan för mig. Det är som vore Gud slumpens Gud. Nog ser jag Gud men alltid på ryggen.

Min tröst är Kristus. I tro på honom blir det dunkla klart, kärlekens väsen uppenbart och min livsväg utstakad.

I min egen berättelse har alltså den Gud som Mose fick se på ryggen sin plats. Det har för den del även de uttågstraditioner som bildar ram till ovanstående berättelse om Mose möte med Gud. Men såväl Gud som uttåg saknar liv förrän Kristus infogas i bilden. Detta sagt utifrån att ingen kan leva utan en berättelse. Frågan är bara vilken.