Bibelstudium den 24 jan 2024

Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt namn – 42ja, också där skall man höra talas om ditt stora namn, din starka hand, din lyftade arm – och denne främling kommer och åkallar dig, vänd mot detta hus, 43 lyssna då i himlen där du tronar, och gör det som han ber dig om. Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn. 1 Kung 8:41-43

Texten ovan är ett utdrag ur kung Salomos bön till Gud i samband med att det nya templet togs i bruk (omkring 1000 f Kr). Det är av allt att döma en fingerad bön tillkommen kanske femhundra år efter Salomos tempels invigning. Se ”berättande skrifter” i uppslagsdelen till bibel 2000. Läs samtidigt uppslagsordet ”utvald” i samma uppslagsdel. Bönen ovan förutsätter nämligen Israels utväljelse och är en  vädjan till Gud att lyssna även när ickejudar vandrar till templet för att tillbe Gud.

Detta om det historiska i texten ovan, samtidigt ett exempel på hur man i bibelordet via ideologiskt färgad historieskrivning kunde framföra sina budskap. Men när det gällde budskapet var fiktionen som bortblåst. Budskapet speglade något genuint. Det var när texten formulerades genuin bön fullt ut.

Bedjaren i sin tur var en okänd jude, här företrädande kung Salomo. Och den fingerade kung Salomos bön var en vädjan till Gud att lyssna även till tempelbesökare av annan härstamning än judisk. Ja  det var en vädjan till Gud att låta alla folk skulle få lära känna honom och hämta sin kraft från det budskap som utgick från Guds boning i Jerusalem.

När jag läser detta griper jag tag i tanken på utväljelsen i den judiska tron. Och jag ser Salomos bön som steg nummer två i denna tanketradition. Steg nummer ett beskrivs i uppslagsdelen i Bibel 2000 på följande sätt.

 ”Herren har av nåd och utan tanke på deras förtjänst, valt ut israeliterna till vittnen om hans kärlek och makt. (5Mos 7:6 f Jes 43.10,20) De är hans utvalda (5 Mos 10:15, Ps 105:43; Jes 65:9)”

Återstår steg nummer tre, det för mig avgörande steget, det steg som togs genom Jesu framträdande. Denne Jesus står i utväljelsetraditionens sammanhang. För mig  är han den före alla andra utvalda. Genom honom har vi fått lära känna utväljelsens allra innersta mening.

Med Jesus för ögonen ser jag med sympati på hur Salomos förespråkare låter även andra icke utvalda få del i Guds välsignelse. Men jag ser inte utväljelsens innersta mening. Den uppenbarades i den judiska trostradition först när Jesus framträdde.

I och med Jesus blev templet inte en byggnad utan en en person. Och att tillbedja i templet blev att tillbedja i Jesu namn. Tillbedjan i Jesu namn innebar och innebär i sin tur att dras in i en utväljelse av oväntat slag.

Så förstådd blir utväljelsen inte exkluderande  utan inkluderande. Den utvalde utvald inte för att dra gränser utan för att stryka ut gränser, inte för att få privilegier utan för att ge privilegier, inte för att ta emot offergåvor utan för att ge offergåvor. Allt sammanfattat i den före alla andra utvalde som gav sitt liv i en försoning som gav liv.