Bibelstudium den 31 jan 2024

Den sanna stoltheten

23Så säger Herren:

Den vise skall inte vara stolt över sin vishet,

den starke inte över sin styrka,

den rike inte över sin rikedom.

24Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta:

att han har insikt och kunskap om mig,

om att jag, Herren, verkar i kärlek,

i rätt och rättfärdighet på jorden,

ty däri har jag min glädje,

säger Herren. Jeremia 9:23 f

Om den sanna stoltheten (Jer 9:23 f) här i en inkluderande tolkning.

Textorden ursprungligen riktade till Israel strax före den stora katastrofen på 500-talet Denna kom att leda till den babyloniska fångenskapen. Israels folk, de före alla andra utvalda och älskade, skulle alltså  inom några få år krossas och bli till intet. I det läget inte bara varnar och förklarar profeten varför undergången var oundviklig, han lyfter också, som i texten ovan, fram dygdens två grundvalar, det ena en sund självsyn, det andra  en rätt insikt. Om en sund självsyn i orden som inleds med ”Den vise skall inte vara stolt över sin vishet” och en rätt insikt i passagen som inleds med orden om att ”Herren verkar i kärlek”.

Här riktar jag orden till mig själv som lever i ett folk som är utvalt utan att inse det och äger en Gud utan att tro sig ha någon. Förvisso inser vi att vi har det andra inte äger, men sällan om att detta står för utvaldhet. Och förvisso är vi förankrade i att livets grundläggande värde är rättfärdighet, men sällan förbinder vi detta värde med Gud. Men vad är välstånd annat än utvaldhet och vad är Gud annat än rättfärdigheten personifierad och gudstro annat än tron på rättfärdigheten som tillvarons grundläggande värde.

Det finns därför anledning att idag rikta profeten Jeremias ord till oss. Det som gällde Israel då äger förvisso giltighet fortfarande.

Texten handlar alltså om två ting, utvaldhet och tro.

Hur då förhålla oss till det första. För den rättänkande råder här inget tvivel. Utvaldheten är en gåva ingen rättighet. Inte kan vi förhäva oss över att leva i ett land som äger det andra inte har. Tacksamhet är den enda adekvata hållningen. Och inte skall de av oss som fått större utförsgåvor än andra, stoltsera med det de äger. I tacksamhet skall de stötta och dela med sig.

Problemet kommer när vi skall tala om gåvogivaren, rättfärdigheten personifierad, livets själv grund och villkor, den gåvogivare som vi kristna kallar Gud.

Här får vi det svårt, vare sig vi kallar oss ateister, sökare eller troende. Alla tror vi oss veta vad rättfärdighet är, eller står för. Hur skulle vi annars kunna argumentera, hur annars göra vår mening hörd. En annan sak att våga tro på att den rättens grund som jag bär inom mig, också står för något reellt. Är den inte bara ett ideal, en tanke utan annan realitet än den har när den förkroppsligas i handling.

Den frågan ställer sig såväl ateist som troende. För mig själv som bekännande kristen är det mitt dagliga huvudbry. Verkar den Gud som jag tror på i kärlek när olyckan drabbar oförskyllt eller oförutsedd katastrof inträffar? Varför skall vissa av ett förvridet inre drivas till sånt som obönhörligen leder dem in i fördärvet, när Gud är god.

Min lösning är Kristus, mitt grundvärde heter försoning och jag bejakar profeten som hör Gud säga ”jag Herren verkar i kärlek”, utan att i saklig mening ha täckning för min tro. Men jag vägrar dra slutsatsen att orden ”Herren verkar i kärlek”  enbart är en tankesanning.