Bibelstudium den 28 febr 2024

21Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. 22En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: »Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.« 23Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: »Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.« 24Han svarade: »Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.« 25Men hon kom och föll ner för honom och sade: »Herre, hjälp mig.« 26Han svarade: »Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.« – 27»Nej, herre«, sade hon, »men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.« 28 Då sade Jesus till henne: ”Kvinna din tro är stark, det skall bli som du vill- ”Och från den stunden var hennes dotter frisk. (Matteus 15)

I den tidiga kyrkans allra första tid lagrades evangelietexterna, sen omformades de, för att slutligen fastställas i sin slutliga form. Resultatet blev Matteus, Markus och Lukasevangelierna (synoptikerna), slutligen Johannesevangeliet. Varje evangelium fick sin särart, särarten särskilt tydlig i Johannesevangeliet.

I texten ovan tror jag mig bakom det skrivna se något ursprungligt av absolut betydelse. Jag ser en glimt av det historiska skeende som låg till grund för att Jesus blev klar över sitt uppdrag. Dessutom att en kanaaneisk kvinna i nöd för sin sinnesrubbade dotter fick vara det redskap Gud använde för att detta skulle ske. 

Jesus uppträdde i texten ovan som juden Jesus, kallad av Gud att förkunna omvändelse för de av Gud utvalda. Således hade han inget med dottern till den kanaaneiska kvinnan att göra. Hon tillhörde ju inte de av Gud utvalda.

Men Gud tillrättavisade Jesus och han gjorde det via ingen mindre än den förtvivlade kvinnan. I kärlek förödmjukade hon sig inför Jesus på ett sätt som visade att kärleken till dottern gick före allt annat. Hon vek inte undan trots att Jesus hade kastat henne i ansiktet:  ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna”.

Och Jesus lyssnade till Guds tillrättavisning. Av ”hund” blev för honom en troende kvinna vars kärlek var starkare än förödmjukelse. Jesus fick en gång för alla veta att utväljelse aldrig kan ses som krav och rättighet. När så sker förvandlas utväljelse till förbannelse. Den utvalde skall se sin gåva som en uppgift att foga ständigt nya människor till de utvaldas skara.

Den tanken blev till handling när Jesus dog på korset, Judarnas utvalde blev allas frälsare. Och så har det fortsatt i den kristna kyrkan. Utväljelsen förnekas inte, tvärtom betonas den där tron blir levande. Men den blir aldrig till ett privilegium, alltid en uppgift.

Detta mitt sätt att förstå det unika med den kanaaneiska kvinnan förutsätter att jag tränger bakom den slutredigerade evangelietexten, bakom det förhärligande av Jesus som genomsyrar våra fyra evangelier från första ordet till det sista. Bakom förkunnelsen om Guds son och alla dennes välgärningar ser jag också en man som under loppet av sitt liv blev allt mera klar över sin kallelse. Ett avgörande genombrott skedde i mötet med en kanaaneisk kvinna som vädjade om hjälp för sin förvirrade dotter.