Bibelstudium den 6 mars 2024

Ta alltså Gud till föredöme, som hans älskade barn. 2Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud. 3Otukt och annan orenhet eller själviskhet får det inte ens vara tal om bland er, det anstår inte de heliga. Ef 5:1-3

Ta alltså Gud till föredöme, manar författaren till Efesierbrevet, eller ordagrant från grekiskan det mera kortfattade härma Gud. Det är både första och enda gången någon uttrycker sig så i bibeln. Och denne någon är Paulus eller en i dennes krets. Jag vet inte vilket. Vad jag däremot vet är att jag i bland annat Efesierbrevet kan skaffa mig kunskap om förhållandena i en av de allra tidigaste kristna församlingarna. Och i Efesus var det tydligen så att man med hjälp av  sin tro trodde sig  kunna ”härma Gud”. 

Så långt går inte jag. För mig är Gud ett med livet och i och med det också ett med döden. Dessutom tror jag av hela mitt hjärta att, som texten antyder, Gud med välbehag såg Jesu död som en offergåva till honom. Längre kommer jag inte och längre kommer inte heller den kristna församlingen av idag. Gud är och förblir för oss i långa stycken en gåta.

Vad jag däremot vet är hur djupt tankar i tiden påverkar människors sätt att tänka och leva. Vem skulle för bara några år sedan se krigsindustrin som försvarsindustri. Som en oemotståndlig vågrörelse har det gått genom hela västerlandet att stöd för Ukraina inte är stöd för kriget utan för freden. Och fredsrörelsen högljudda protester har blivit till viskningar.

Med detta i bakhuvudet inser jag att bakom talet om att härma Gud ligger en kristuskärlek så stark att den famnar själva gudstron. Den  gör att man tror sig kunna utrota ondskan, här uttryckt som otukt, orenhet och själviskhet. Trodde inte exempelvis pingströrelsen likadant i den eruptiva fasen av sin utveckling. Men snart blev talet om en inre nyfödelse allt mer verklighetsfrämmande. Vem såg inte att pingströrelsens ledare vara lika härsklystna och lika självupptagna som andra.

I Efesus var man trots allt inte säkra på egen gudaktighet. Varför annars fylla brevet med maningar att ta avstånd från ondska i alla dess utformningar om man inte anade att ondskan hotade även bakom de egna fromma knutarna.

Min egen gudstro har sin förankring i hängivenhet för Kristus med spets i korsets försoning. Att denna tro har påverkat min inre människa tvivlar jag inte på. Men roten till det onda har jag, tron till trots, inte blivit kvitt. Det är med mig som det en gång var med de kristna i Efesus. Jag behöver ständigt påminnas om korsets försoning och jag behöver ständigt på nytt åter och åter få ropa mitt halleluja för att påminnas om det jag i Kristus äger. Hur lätt faller jag annars tillbaka till otukt och annan orenhet eller själviskhet. (Ef 5:3)

När vi firade nattvard i söndags (den 18 febr) spelade Jeanette Henå den judiska poplåten Halleluja på sin klarinett.  Jag gjorde det man inte får göra, började lite svagt sjunga med  i klarinettens halleluja. Snart stämde hela församlingen in. Då plötsligt kände jag; nu är vi fria. Nu vet vi att otukt och annan orenhet eller själviskhet har försvunnit och att Gud har blivit allt överallt (1 Kor 15:28)