Bibelstudium den 13 mars 2024

Lycklig den som fruktar Herren

och finner sin glädje i hans bud.

2Hans barn skall bli mäktiga i landet,

ja, de rättrådigas släkte blir välsignat.

3Välstånd och rikedom bor i hans hus,

hans lycka varar för alltid,

4för de rättrådiga bryter ljus fram i mörkret.

Den rättfärdige är nådig och barmhärtig,

5det går väl för den som gärna ger lån

och är redlig i allt han gör.

6Han bringas aldrig på fall,

den rättfärdiges minne skall alltid bestå.

7Olycksbud behöver han inte frukta,

hans hjärta är tryggt, han förtröstar på Herren.

8Hans hjärta är lugnt, han är utan fruktan,

han får se sina fienders fall.

9Han strör gåvor över de fattiga,

hans lycka varar för alltid,

han blir upphöjd och ärad.

10Den gudlöse ser det med grämelse,

han skär tänder och tynar bort.

De gudlösas hopp blir till intet. Psaltaren 112

Det är begreppet lycklig/salig jag närmar mig idag. Jag gör det via den  av texterna på Midfastosöndagen som handlar om den välsignelse det för med sig att ge till dem som inget har. Paulus hänvisar i sin vädjan om kollekt till den fattiga församlingen i Jerusalem just till psalm 112 i Psaltaren, alltså psalmen ovan. ( 2 Kor 9:8-10)

Om denna psalm vet vi föga. Ingen har en aning om när den kom till, bara att den troligen är sen, troligen från spannet 500 f Kr till senjudisk tid, d v s till århundradet före Kristi födelse.

Ett vet vi dock och det är att den föreställningsvärld (utopi) som psalmen uttrycker speglar ett gammalt över/underordnings-samhälle. Utopin ligger i att detta samhälle idealiseras. Den rike kan hantera sin rikedom så att den blir till välsignelse för alla, inklusive honom själv. Allt går den fromme väl i händer.

Lycklig/salig är ett av grundbegreppen inte bara i texten ovan  utan i hela  bibeln. Dess hemort är samförstånd och harmoni. Utan denna samförstånd och denna harmoni ingen salighet. Lyckan/saligheten kan aldrig isoleras och bli till en storhet för sig. Då omvandlas den till njutning och njutningen till beroende och beroendet till fall.

Däremot kan lyckan/saligheten, om det vittnar psalmförfattaren,  leva t o m i ett över/underordningssamhälle. Psalmförfattaren vet förmodligen inte om någon annan hemort för lyckan/saligheten än ett sådant.

För oss sena tiders västerlänningar är detta en utopi i betydelsen något ej realiserbart. Så ej för psamlförfattaren där just den utopin fick tjäna som exempel. Så är det nämligen med våra utopier. Dessa  kan leda åt olika håll. Utopin som företeelse kan  vi  däremot inte leva förutan. Våra inre föreställningar/ vår utopi föder verklighet vare sig vi vill det eller ej, ond verklighet som ond, realiserbar verklighet som ej realiserbar. 

Om lycka/salighet däremot gäller däremot undantagslöst att den hör hemma i ett liv som präglas av samhörighet. Här ges inga undantag. 

Dessutom kan lyckan/saligheten även i den bibliska miljön spränga sina gränser och slå rot i nya miljöer. Om det vittnar mer än någon Jesus. I själva verket tillhör det Jesu gudomliga uppdrag att visa att lyckan/saligheten kan ha sin hemort i sammanhang vitt skilda från välståndets. I offret fann inte bara Jesus utan en hel värld som påverkats av honom den sanna lyckan/saligheten.

Men då inte i det självpåtagna offret utan i det offer som springer fram ur omsorg.

Detta förstod en gång aposteln Paulus. Han såg bland annat att den sanna lyckan/saligheten för de kristna i Korinth var att ge av sitt överflöd till de fattiga i den kristna församlingen i Jerusalem. Om detta borde kanske detta bibelstudium odelat ha handlat. Nu fick det  göra det via en kringgående rörelse som förde oss till psalm 112 i Psaltaren.