Bibelstudium den 10 april 2024

8Allra sist visade han (Kristus) sig också för mig, detta ofullgångna foster. 9Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. 10Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig. 1 Kor 15:8–10

Nedan en generellt tillämpning av Paulus uppståndelsetro, därefter denna tro tillämpad på honom själv, slutligen en personlig tillämpning. 

Uppståndelsen sedd med Paulus ögon var något faktiskt, samtidigt avgörande.  Jesu uppståndelse var ett med verkligheten överensstämmande slutunder som enligt Paulus utlöste ett skeende som obönhörligt ledde till Guds rikes snara seger och alltings upprättelse. Detta kan man sluta sig till när man begrundar  1 Kor 15 i sin helhet.

I fri tillämpning spiller den av Paulus  förmodade fakticiteten över i en generell reflexion. Först det faktiska  kan lägga grund för det bestående. Drömmar och föreställningar har sin tid. Enbart det faktiska består.

Enligt eget vittnesbörd, återgivet ovan, var Paulus en av dem som kunde vittna om mötet med den uppståndne. Detta möte skedde, tillfogar jag, när Kristus enligt övriga bibliska vittnesbörd redan på ett definitivt sätt lämnat sin jordiska tillvaro. Det Paulus kallar möte var med andra ord en vision.

För mig står det klart att  korsfästelsen är förankrad i ett ofrånkomligt faktum. Uppståndelsen däremot på vittnesbörd om möten med den uppståndne.  För trons första vittnen hade den uppståndne visat sig och för oss alla andra som säger oss tro på  vår frälsare, har den uppståndne på ett eller annat sätt uppenbarat sig.

Hur blir det då med det faktiska i Jesu uppståndelse? Hur kan vi våga tro att Jesus faktiskt uppstod när uppståndelsen enbart är oss tillgänglig genom ett antal vittnesmål? Själv ser jag ingen annan lösning än att pröva vittnena, både de ursprungliga och de senare tillkomna.  Däri inkluderar jag mig själv som bekännande kristen. Längre än så går inte att komma.

Först går jag till Paulus. Honom når jag via Apostlagärningarna och i de brev i Nya testamentet som bär hans namn.

För mig framstår Paulus som både gudabenådad och mänskligt begränsad, som buren av sin uppståndelsetro, men samtidigt  begränsad av det som ytterst var ett svek mot denna.

Så är det också med mig själv. Det finns det i min livshållning som vittnar om att jag är förankrad i Jesu uppståndelse, annat som inte gör det. Och om det är sant som Paulus förutsätter  att allt kan sammanfattas i uppståndelsens sanning, finns det sånt i mig som består, annat som går om intet. Går om intet eller tar sig nya uttryck av mer eller mindre bestående värde.

Allt betingat av  att Jesu uppståndelse är ett faktum, ett faktum som i Paulus uttolkning sammanfattar och fullkomnar Jesu gärning i ett slutgiltigt gudomligt ingripande.