Bibelstudium den 17 april 2024

Han begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare. (1 Petrusbrevet 2:22-25)

Människan, d v s du och jag, är vad kroppen signalerar, men mer än detta. Vi är från vårt första andetag till det sista också en del av vårt sammanhang

Som det är med oss är och var det med Jesus. Honom fångar man inte enbart genom att registrera vad han sade och gjorde. Han både var och är också identisk med sitt alldeles egna sammanhang.

När man läser texten ovan är det nödvändigt att vara vaken för denna dubbelhet mellan fakta och sammanhang. Fakta är korsets kval.  ”Sammanhanget” för Jesu del är det judiska folkets undergång på 500-talet före Kristus konkretiserad i den  babyloniska fångenskapen. Och till denna katastrof  kopplad  Jesajas profetia om fångenskapens förnedring.

I den profetian görs det tillintetgjorda judiska folket till offerdjur som utifrån gammaltestamentliga föreställningar bar folkets synder inför Gud och därigenom skapade försoning.

För de första kristna följde nästan av sig självt kopplingen till Kristus när man hörde denna profetia reciteras. Vad var nämligen dennes självutgivande på korset annat än den sanna förståelsen av Jesajas profetia. Hela Jesu liv rymdes ju i den och detta utan att man gjorde våld på sanningen om Jesus. Samtidigt förädlade syftningen på Jesus förståelsen av vad det judiska offerväsendet stod för. Dess sanna innebörd blottades först i och med Jesu framträdande.

Kristen tro är fortfarande avhängig denna koppling över från evangeliernas Jesus till  Jesajas profetia.  Jesus blir med denna koppling mer än i trång mening sig själv. Han blir dessutom ett gudomligt tilltal som vittnar om offrets kraft, samtidigt som han framstår som en vägvisare till livet.

Detta är främmande tal för de flesta. Ändå är själva mönstret, där människan är mer än sitt yttre, igenkännbart i alla de sammanhang. Sanningen om människan  och hennes väsen låter sig nämligen aldrig utläsas ur enbart  en bank av fakta. Fakta är nog nödvändiga, men till fakta måste läggas sammanhang och drivkrafter. Ur denna flerfacetterade bild  framträder sedan bilden av en konkret människa. Den människokännare som inte inser denna flerfaldiga enhet är endera ”faktafundamentalist” eller falskmyntare.

En kristen är  liksom alla andra konstituerad av sitt ”kött och sitt blod”. Samtidigt lever hon i sammanhang som formar hennes liv. Till detta sammanhang hör Kristus, den Kristus som via profeten Jesaja gjorts tydlig för oss. Så kan kristen tro sammanfattas.