Bibelstudium den 5 juni 2024

22Säg därför till Israels folk: Så säger Herren Gud: Det är inte för er skull jag ingriper, israeliter, utan för mitt heliga namn som ni har vanärat bland de folk ni har kommit till. 23Ni har vanärat mitt mäktiga namn överallt bland folken; det har blivit vanärat, men jag skall visa hur heligt det är. Genom er skall jag visa min helighet inför folken. Då skall de inse att jag är Herren, säger Herren Gud. 24Jag skall hämta er hos de främmande folken, samla in er från alla länder och föra er till ert eget land. 25Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. 26Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. 27 Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller mina stadgar och lever efter dem. Hesekiel 36:22-27

För att jag skall få grepp om texten ovan och för den delen grepp om allt som har med profeten Hesekiel att göra inbegriper jag Kristus i min läsning.

Det andra jag behöver ta mig före är att med kommentaren till Bibel 2000 (kommentar till Hesekiel 1:1) dela upp Hesekiels bok  i tre delar för att kunna ge rättvisa åt bokens mångskiftande innehåll. Texten ovan är från den tredje delen hos profeten. Här handlar det om Israels rening och upprättelse. Via Kristus är  också jag inbegripen. Israels rening är också min egen rening och upprättelse. Nu specifikt utifrån det läge som är mitt och mina trossyskons.

Slutligen gäller det att ta till sig  och då inte minst versarna 22 och 23 i texten ovan. Där sägs det att israeliternas grundfel, d v s också ditt och mitt, är att vi vanärar Guds namn, ord som är svårsmälta inte minst i ett samhälle som vårt där Gud sedan länge förts åt sidan.

Men Gud som inbegreppet av  godhet och rättfärdighet kan inte föras åt sidan. Godheten och rättfärdigheten låter sig inte föras åt sidan vare sig vi förkroppsligar dessa egenskaper i tro på en personlig Gud eller inte. För mig är orättfärdighet som livshållning det samma som att spotta Gud i ansiktet vare sig vi säger oss tro på Gud eller inte.

Själv djupläser jag sedan en tid en katolsk religionsflosofisk studie, ”Med tanke på Gud” . Boken problematiserar  gudstron i dess förhållande till förnuftet. Författaren, jesuiten Ulf Jonsson, frågar sig om gudstron låter sig förenas med nutida vetenskap och kunskap. Det för Guds väsen kännetecknande sägs vara allmakt och godhet. Men jag håller inte med Ulf Jonsson om detta. För mig står Gud för rättfärdighet och godhet och dessa egenskaper förkroppsligade i evangeliernas Jesus Kristus. Så förstådd låter sig min Gud visserligen tänkas bort. Men saken kommer ingen människa ifrån.

Därmed är min utläggning av versarna 22 och 23 färdig. Och jag kan gå till profetian om gudsfruktans följder. Här är Hesekiel konkret men också tidsbunden. Vi skall veta att Hesekiel levde i den stora katastrofen, Israels närmast totala utplåning som folk, manifesterat i den babyloniska fångenskapen. På den katastrofen skulle följa ett lyckorike, förkunnar Hesekiel. Guds utvalda skulle förnyas inifrån, få ett nytt hjärta och en ny ande. De utvaldas lyckorike väntade Guds utvalda folk.

Men detta lyckorike lät vänta på sig. Det förverkligades aldrig i sin fullhet. Visserligen blev folket befriat och fick vända tillbaka till sitt rike. Men mer blev det inte förrän Kristus uppträdde på scenen och med honom en förnyelse av annat slag.

Men fullkomnandet lät detta till trots ändå  vänta på sig och dröjer fortfarande. Vissa kristna tror sig visserligen ha erfarit en inre förnyelse och vittnar om ett förnyat hjärta och en förnyad ande. De påstår sig helgade.

Det må vara hur som helst med den saken. Men inget kan hindra mig att tro att godhet och rättfärdighet är förbundna med det jag kallar Gud och att denne Gud låter sig återfinnas i Kristus och att denne Kristusi sin tur förvandlar oss inifrån.