Bibelstudium den 14 aug 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com ”Du blir det dom säger dig vara”

Rättfärdighet genom tro

Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.

Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting. Vilken lag säger det, gärningarnas? Nej, trons lag. Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar. (Rom 3:21-28)

Ovan är ”under uppskovets tid” spärrat. Det är jag som spärrat, inte Paulus. Det är en markering som antyder vad jag satsat på i just denna läsning av Paulus.

Gud är en sak, att förstå sig på Gud en annan. Skall sanningen fram är det ingen som som fullt ut förstår Gud, inte ens den jordiske Jesus gjorde det. I texten ovan ser vi att även aposteln Paulus brottades med frågan. Texten kan t o m ses som ett försök att få grepp om den Gud som Paulus vigt sitt liv åt. De av mig spärrade och betonade orden ovan visar detta.

Tillåts jag vittna känner jag igen mig i detta. Att Gud är mitt allt, mitt liv och min framtid är en sak. Att förstå Gud är en annan. Med Paulus får jag inte av mig själv grepp om Guds vilja. Det är så mycket som sker som inte får ske utan att Gud ingriper. 

Som Paulus kan man tala om att ”synderna” blir ”ostraffade”. Det betyder att rätt väg inte alltid ger lyckosamma konsekvenser och att det onda inte alltid straffar sig själv. 

Den problematiken lär vi alla tampas med, kristna som inte kristna, troende som icke troende. Samlevnaden oss människor kan ses ur många aspekter. En att samhällsliv som privatliv går ut på att rätta till det som inte rättar till sig automatiskt. Det lär vi alla vara överens om.

För att sammanfatta enkelt. Min mamma påstod ”hut går hem”. Tyvärr sker inte detta alltid. Och vi måste göra det bästa av detta.

Jag tillhör dem som älskar Paulus, särskilt den Paulus som skrev de äldsta paulusbreven, bland annat Romarbrevet. Och det f a av en orsak. Han ger mig ett riktmärke i denna förvirrade värld. F a ger han mig ett svar på Guds vilja.

Och Guds vilja är Jesus, den Jesus som såg med barmhärtighet på den svage och med vrede på den obarmhärtige. Och som en kulmen den Jesus som gav sitt liv för att vi skulle leva. Försoning kallar vi detta. Gud vill försoning och denna försoning  blev vid ett tillfälle ett bestående inslag i det mänskliga livets mångahanda. Det skedde på Golgata och vid den öppnade graven. 

Men Paulus ger jag mitt liv åt  denna försoning. Den är själva meningen i det liv där sånt sker som inte får ske och där Guds existens skiner som en sol för den som tänker efter, men där Guds vilja i långa stycken är en gåta. Denna oklarhet upplöses när jag betänker att allt ändå vilar i försoningens faktum. Förlåtelse, försoning, ger inte bara mening. Försoningen som en gudshandling är meningen. Försoning är Guds svar när människan ropar efter konsekvens, mening och rättvisa.