Bibelstudium den 28 aug 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com ”35 24 Den välsignade avvikelsen”)

7Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. 8Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. 9Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. 10Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1 Joh 4:7-10)

Detta att finnas till väcker eller borde väcka förundran. Ja för att säga det högtidligt,  själva ”livets” ofrånkomliga faktum, är något obegripligt både stort och sant. Dessutom är detta faktum förpliktande. Vilket vi vill det eller inte måste vi förhålla oss till det liv som givits oss. Och att förhålla sig till det liv som är oss givet, kallar vi kristna att leva i tro. Livet i betydelsen ”varats ofrånkomliga faktum” härleder vi således till Gud, som vi ser som alltings skapare och uppehållare.

Denna inledning för att uppmärksamma att vi alla har en gemensam utgångspunkt. Inte ens ateisten kan blunda för livet sett som ett under. Tror gör ateisten visserligen inte, för henne blir tron till det med tron besläktade begreppet att förhålla sig till det liv som är också gudsförnekaren givet.

Ateisterna säger att vi inte har täckning för att ge varat beteckningen Gud. Och det ligger något i den anmärkningen. Vem kan nämligen till fullo ”få grepp om” Gud. Ingen! Därför gör vi oss bilder av Gud. Redan inom bibelns pärmar finns det lika många gudsbilder som det finns människor. Att fånga ”varat/Gud” i en allt täckande beskrivning går inte att göra. Vi får nöja oss med ögonblicksbilder. Mästare i det stycket var Jesus. I sina möten med människor trädde ”ögonblickets” Gud fram och då i hela sin fullhet och klarhet.

Men svär inte detta mot att Johannesbrevets författare ovan förkunnar att Gud är kärlek? (1 Joh 4:8). Denne gör det dessutom ytterligare en gång och då i 1 Joh 4:16. Men sen är det stopp. Att Gud är just kärlek är denne Johannes ensam om att rakt ut påstå och då enbart på två ställen i sina brev, båda här redovisade.

Men förskräcks inte över detta. Gud är alltid större än våra begrepp. Och att tro sig fånga Gud i en enda heltäckande karakteristik är i själva verket att göra sig en avgud. Detta inte sagt för att förneka att Gud till allt annat också är kärlek. 

För Johannesbrevets författare blev Gud kärlek när denne betänkte hur mycket Gud måste ha älskat oss när han sände  oss ”sin son som försoningsoffer för våra synder”. Uppfylld av detta faktum kunde Johannesbrevets författare, och då utan reservationer, brista ut i sitt ”Gud är kärlek”.

Själv kämpar jag med mina gudsbilder. Men när jag betänker försoningens under kan också jag utan inre reservationer brista ut ”Gud är kärlek”.