Bibelstudium den 4 sept 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com ”36 24 Kopiera eller föra vidare”)

9Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. 10Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. 11Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Joh 17:9-11 (Ur Jesu förbön för de sina)

Du som vill vara en kristen, tänk inte i parallella verkligheter, där andevärld och sinnevärld saknar förbindelse med varandra. Tillämpat på texten ovan att Jesu förbön som genom ett under har bevarats i sin ursprungliga ordalydelse och delgivits oss i bibelordet.

Läs istället med ditt mänskliga förstånd påkopplat och observera hur johanneiska formuleringarna är i texten ovan. Tillåt dig dessutom att  förstå att Jesu förbön, som den här formulerats,  tillhör den johanneiska förkunnelsen och att denna i sin tur ursprungligen var riktad till sin  del av den urkristna församlingen.

Varför denna hållning? Därför att ett visst avstånd behövs för att få grepp om bibelordet. Detta i sin tur för att bibelordet skall kunna verka. Tänker jag bort detta avstånd mellan text och historisk verklighet blir det ett omöjligt  pusslande för att få bibeln att hålla ihop. Den ena konstruktionen blir mer konstlad  än den andra. Det blir f a svårare att få grepp om det avgörande. Och detta avgörande är i det här fallet  de motiv som bär upp Jesu förbön.

Och själva grundmotivet i denna är den uppgift som här läggs inte bara på Jesu ursprungliga lärjungar utan också på oss som överlåtit oss till vår frälsare.

Det är vi som skall göra det, lär oss Jesu förbön. Det är i första hand vi kristna  som skall förhärliga Jesus, han som gav sitt liv för oss, tillägger jag. Detta inte för att vi skall framstå som heliga utan därför att behovet tvingar fram det. Världen behöver den försoning som Jesu liv mynnade ut i. Och det är vi som överlåtit oss till Jesus som genom vårt sätt att leva och vara är kallade att  levandegöra denna försoning.

Det andra motiv som förbönen ovan lyfter fram är behovet av enighet. Vi som medvetet överlåtit oss till Jesus förutsätts vara eniga.  Det är inte en som skall vara ”Jesusbärare” utan vi alla. Det är med gemensamma krafter som Jesu försoning skall gå segrande fram.

Formuleringen i förbönen ovan antyder att denna enighet var hotad. Ett närmare studium av Nya testamentet i sin helhet visar att det var si och så med denna enighet redan i de första kristna församlingarna. Och så har det fortsatt.

Med mitt sätt att se är det inte moderniteten med en världsbild vitt skild från den bibliska och en historiesyn som är den bibliska främmande, som i dag tagit udden av kristen tro. Det är istället brist på  hängivenhet som gjort det, vår gemensamma hängivenheten för honom som gav sitt liv för oss.