Bibelstudium den 11 sept 2024

(Samtidigt publiceras på bjornsvard.com 37 24 Mina två fronter)          

Ändå övergav Du dem inte  i öknen, ty din barmhärtighet är stor.Molnpelaren vek inte från dem om dagen utan ledde dem på deras väg. Eldpelaren lyste för dem om natten på den väg de skulle gå. 20Du gav dem din goda ande för att undervisa dem. Du vägrade dem inte manna att äta, du gav dem vatten i deras törst. 21I fyrtio år sörjde du för dem i öknen så att de inte saknade något. Deras kläder slets inte ut, och deras fötter svullnade inte. Nehemja 9:19-21

Nehemja, som fått ge namn åt den  bibelbok i Gamla testamentet som här citeras, var en  jude som var persisk ståthållare  i Juda under mitten av 400-talet f Kristus. Han får här representera de judar som trodde på sitt folks upprättelse efter den nationella katastrof som drabbade landet i och med den babyloniska fångenskapen.

Texten ovan är en del av en Nehemja tillskriven  återberättelse av den ökenvandring  som för alla tider lade grunden för det utvalda folkets identitet och självkänsla.Den ger mig här anledning att behandla relationen verklighet/tänkt verklighet, en fråga som dagligdags gäller alla och envar.

Så här tänker jag. Allt vi ser, allt vi tar till oss,  omvandlas på ett eller annat sätt i vårt inre. Av verklighet blir formad verklighet med mitt sätt att uttrycka mig. Denna formade verklighet och dess relation till den reella verkligheten avgör sedan det mesta. Godtyckligt formad verklighet heter lögn, alternativt fantasier. På sånt går inte att leva. Berättigad omformning  hjälper oss tvärtom att leva, alternativt är en förutsättning för liv.

Glöm inte att även bibeln är infogad i detta spel mellan verklighet och formad verklighet. Texten ovan är ett paradexempel på detta. Den är en tolkning av ökenvandringen, om man så vill en idealisering av ökenvandringen. Den talar om vad denna vandring egentligen var bakom alla sina vedermödor. Ökenvandringen var eldpelare och molnpelare, den var manna i öknen och kläder som inte slets ut eller fötter som inte svullnade.

Var då detta sant? Inte sant i historisk mening, men sant i en inre mening.   Ökenvandringen kom på den grunden att tillhöra det kitt som band samman Guds Israel för evinnerliga tider. Om man så vill, välsignade Gud denna sanning. Den var en del i Guds välsignelse av sitt folk.

Men en förutsättning för att denna sanning fortfarande i vår upplysta tid skall blir  till välsignelse är att den samtidigt öppnar för historisk prövning.  Det är i uppgörelsen mellan det trodda och det sedda, mellan höga tankar och knivskarp sanning som livet idag får den inre spänning som är en förutsättning för att livet skall bli som det är menat.

Blir livet enbart fakta, statistik och mätbar sanning hamnar vi i en andlig öken. Det motsatta förhållandet där vi tror utan faktaunderlag, innebär samma helvete. Det vet var och en som gett sitt liv åt drömmar och fantasier. Livet blir omänskligt om så på annat sätt än för den som inte ser annat än siffror och fakta.

Varför nu denna utgångspunkt  i ökenvandringen och dess konsekvenser? För min del ytterst därför att den pekar fram mot min egen tros egenliga föremål, Kristus.

Bara så att ökenvandringen nu heter korset och att detta kors tydligare  står i det faktiskt skeddas sammanhang än någonsin ökenvandringens förunderligheter. Men trots det behövs både  jag  och mina subjektiva  känslor för att vidmakthålla det liv som strömmar ut från korset. Och liksom jag om ökenvandringen behövde få höra om eldstod och molnstod liksom om manna i öknen, behöver jag kvinnorna som försäkrade att graven var tom  liksom  änglarna som vittnade om den uppståndne och förhärligade frälsaren.

På dessa vittnesmål om kors och uppståndelse följer ofelbart en kamp inom mig mellan det faktiska och det trodda, mellan  min av tro formade verklighet och det faktiska som ingen form behöver.

För mig är det en välsignad kamp, en kamp som hjälper mig att leva. Men säkerheten får vänta och jag är inte ledsen för det. För med säkerheten följer förstelning. Och förstelning är med det sämsta som kan hända en människa.