Bibelstudium den 9 ok1 2024

1Tron är ı grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. 2För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. 3I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt. 4I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain och fick vittnesbördet att han var rättfärdig – Gud vittnade själv om hans offer – och tack vare tron talar han ännu, fast han blev dräpt. 5I tro togs Henok härifrån så att han inte behövde se döden. Man fann honom inte mer, ty Gud hade tagit honom härifrån. Dessförinnan fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud. 6Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom. 7 I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda de sina, sedan han hade fått en uppenbarelse om det som ännu inte kunde ses, Därmed blev han till en dom över världen och fick själv del i den rättfärdighet som kommer av tro. Hebr 11:1-7

Att tron är grunden har jag med Hebreerbrevets författare förstått länge. Och med honom också insett att denna  grund  (hypostasis på grekiska  och det är på grekiska texten ursprungligen är skriven) har med verklighet att göra. Med andra ord kan tron skapa verklighet,  d v s visa vad det man ser eller vad som berättas innerst inne står för.

Detta inte bara i kristna sammanhang utan alla. Det vi ser, hör och uppfattar består av två delar, dels intryck dels tolkade intryck. Oundvikligt är det så. Allt måste tolkas för att bli begripligt. Utan tolkning  blir allt bara obegripliga intryck.

Problemet är alltså  inte om utan hur. Tolkning kan nämligen leda endera till grundlösa konspirationsteorier eller i bästa fall till fördjupad kunskap och fördjupad förståelse. Ibland t o m till exakt sanning. Nio gånger nio är åttioett. För mig är detta ett exempel på just absolut rätt tolkning av symbolerna nio tagna nio gånger.

Så till texten ovan och dess exempel på hur tron skapar sanning. Och detta av en i övrigt okänd författare troligen bosatt i Italien vars text som genom ett ”bananskal” kommit med i bibeln. Detta eftersom man när bibeln kodifierades trodde att aposteln Paulus var författaren till Hebreerbrevet, vilket han inte är.

Vi sentida kristna får läsa hans text för vad den är; ett försök att sätta in Jesus i sitt historiska sammanhang. För Hebreerbrevets författare resulterade detta i att han tolkade allt utifrån sin förståelse av Jesus Kristus. Och jag måste erkänna att det gör jag också.

Däremot ser jag med av historiekritik tränade ögon på de gammaltestamentliga texterna. Men det gör inte Hebreerbrevets författare vilket texten ovan är ett exempel på.

Vad blir då över för mig när jag begrundar textorden ovan? Alldeles uppenbart två saker. Det ena den självklara sanningen att allt måste tolkas för att bli förståeligt. Och det är något som alla måste förstå, troende som tvivlare, gudsdyrkare som ateister.

Det andra är att läsa verkligheten utifrån Jesus, detta för min del i en ständigt pågående process som gäller smått som stort, dagligt allehanda som världshändelser. För mig är det att tro.

Denna trons process sker vad mig beträffar genom att jag tolkar verkligheten utifrån Kristi kors med dess centrum i försoningen. När så sker, och det är mitt vittnesbörd idag, ser jag klarare än annars. Den underliggande verkligheten träder fram för mig i ett annars okänt lyster.

Det betyder inte att jag har rätt i allt jag säger eller har tillgång till en bibeltolkning som ingen annan. Men jag är på rätt väg. Det är min övertygelse. Allt blir klarare när jag har Kristus och hans kors för ögonen.

På samma sätt var Hebreerbrevets författare på rätt väg, trots sin för våra ögon tidsbundna tolkning av de gammaltestamentliga berättelserna. Tron på Kristus var dennes tolkningsnyckel. När man ser det kan man finna sanningar i hans brev som annars är fördolda för en modernt upplyst människa.