Bibelstudium den 16 ok1 2024

Davids bön

10Inför hela församlingen prisade David Herren: »Prisad vare du, Herre, vår fader Israels Gud, från evighet till evighet. 11Dig, Herre, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och majestät, ja, allt i himlen och på jorden. Ditt är riket, Herre, och du är den upphöjde härskaren över allting. 12Rikedom och ära kommer från dig, och du råder över allting. I din hand är kraft och styrka, allt har du makt att göra stort och starkt. 13Och nu, vår Gud, tackar vi dig och lovar ditt härliga namn. 14Ty vem är väl jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand. (1 Krön 29:10-15)

Krönikörer är påfrestande, om än pålitliga. De radar fakta men sätter sällan fakta i sammanhang. Ett helt historieverk i bibeln är skrivet av sådana krönikörer. Texten ovan är författad av en av dessa. Men här är denne inte som sådana brukar vara. När krönikören med anledning av det nyligen fullbordade templet i Jerusalem lägger invigningsbönen i kung Davids mun hisnar man.  Denna bön är mättad med både insikt och liv.

Bönen är fylld av insikt. Det må vara att människor tvingats till  uppuppoffringar. Tempelbygget hade kostat mer än ett fattigt folk förmådde. Det må vara att tempelbygget fullbordades av ingenjörer, hantverkare och konstnärer med en yrkesskicklighet som fortfarande väcker förundran. Men äran ges varken åt folk eller konstnärer. Den ges åt den som äran tillkommer, Gud.

Ingenting är nämligen möjligt om det inte finns en möjliggörare. Och möjliggöraren är inte människor utan Gud. Utan Gud inget vara, utan Gud inga storverk, utan Gud ingen skönhet, utan Gud bara tomhet.

Insikt om detta skapar lovsång, här Davids lovsång inför det fullbordade templet, en lovsång  vars innehåll är den gemensamma nämnaren för allt vad lovsång heter. Allt beror ju på att det finns en möjliggörare och möjligöraren heter Gud.

T o m gåvan att inse detta kommer från Gud. Det är så lätt att förblindas och att förblindas är att rikta lovsången åt fel håll. Och fel håll är att ge ett offervilligt folk den slutgiltiga  äran eller konstnärer, uppfinnare, genier eller allt vad de nu kan heta.

Nog skall vi visa dem respekt och högaktning som har klara hjärnor, uthålliga sinnen, barmhärtiga hjärtan, eller har fått förmågor som ingen annan äger. Men allt blir fel när dessa utförare blir själva föremålet för vår hyllning, när de inget annat är än förmedlare. 

Det är ju inte geniet som är Gud. Geniet är ett redskap för Gud. Det är inte den självuppoffrande människan som skall upphöjas utan gåvans givare. Respekt skall vi ha för alla dem som kan det vi andra inte förmår, men äran skall den ha som skapat möjligheterna.

När detta väl är sagt kan man fråga sig om ändå inte den krönikör som givit kung David röst gått för långt när han låter kung David utropa: 

Vi är främlingar och gäster hos dig liksom alla våra fäder. Som en skugga är våra dagar och vi har ingenting att hoppas på. 1 Krön 29:15

Mer än så är vi människor och detta oavsett om vi deltagit i tempelbygget eller inte. Oavsett om Gud slösat sina gåvor på oss är vi mer än redskap som när de gjort sitt kan läggas undan. Till Guds omsorg hör att han inte lägger undan. Han tar till sig det förbrukade. 

Det har Jesus lärt oss, men det visste inte den krönikör som levandegjorde kung Davids tacksägelse till Gud inför det fullbordade tempelbygget.