Bibelstudium den 30 okt 2024

Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn. (Matteus 23:37 ff)

Den här texten från Matteus ingår i Jesu uppgörelse med fariseerna och de skriftlärde. Den återkommer om än i ett annat sammanhang i Lukas. Läser man de tre första evangelierna parallellt märker man att evangelisterna lånat från varandra och i viss mån komponerat om sammanhanget utifrån egna syften.

Vad jag tagit till mig av texten ovan är två saker, det ena att tro står för hållning, det andra att tro står för förhoppning. Det ena är generellt giltigt, det andra något som är specifikt för kristen tro.

Tron som hållning visar sin bärkraft i att vi som lever nära varandra och är beroende av varandra kan lita på att vår gemenskap fungerar. Det gjorde den inte alltid på Jesus tid. Särskilt överskiktet, fariseerna och de skriftlärda tog sig friheter som i grunden skadade sammanhållningen i samhället. Vill ni veta hur är det bara att läsa första delen av vår text nämligen Matteus 23:1-36 för att få veta hur.

Det judiska samhället bars upp av tron på det egna folkets utvaldhet. Och för de utvalda gällde i alla sammanhang det gemensammas bästa. Och när den gemenskapen var som bäst inkluderades även de utomstående, ickeiudarna, hedningarna, i denna gemenskap. Jesus var en förebild i denna inkludering.

Tron som hållning äger sin tillämpning i de mest skilda kulturer. Grundprincipen är densamma; man skall kunna lita på varandra i en gemenskap upprättad för det gemensammas bästa.

Tro som hållning innebär att ett osolidariskt liv, ett liv där hög är hög och låg är låg och där de höga utnyttjar de sämre ställda måste betecknas som synd. Man må heta jude, kristen, muslim eller buddhist. För konkreta exempel läs huvuddelen av Matteus 23.

Där tro står för hållning är tro så långt från en privatsak som den kan vara.

Det andra där tro står för förhoppning, gäller i första hand oss som i tron på Jesus funnit själva fästet för våra liv. Och vad den tron beträffar får den konsekvenser på alla de plan. Den solidaritetstanke som tron som hållning bygger på, specificeras i tron på försoning som solidaritetens yttersta konsekvens. Dessutom för Jesustron med sig förhoppningar som inte enbart rör idéplanet. Vi nöjer oss inte med att konstatera att Jesus dog på ett kors, vi tror också att han uppstod. Dessutom låter vi denna uppståndelse bli ett karakteristikon för vårt liv. Vi tror på upptåndelse och evigt liv. Till detta att Jesus skall komma tillbaka. Om det handlar slutversen i dagens bibelstudium. Vi tror att Jesus skall komma tillbaka som den fullkomnade Messias. Den dagen skall det  bli slut på den splittring och strid som hotar inte enbart enskilda gemenskaper utan hela vår världsordning. En gång skall kriget i Ukraina ta slut och en gång den krutdurk som Mellanöstern är, där jude står mot palestinier, jude mot muslim.

Tro är alltså två saker samtidigt, den är hållning och förhoppning. Ett vet jag och det är att jorden går under om tron som hållning sviktar och ett tror jag och det är att Jesus skall komma tillbaka och upprätta ett evigt fredsrike.