Bibelstudium den 20 nov 2024

Vänta därför, säger Herren, tills jag träder fram och vittnar mot dem. Jag har beslutat att kalla samman folk och riken för att tömma min vrede över dem, all min glödande harm. Ty hela jorden skall förtäras av min lidelses eld. 9Då skall jag förvandla folken, så att de alla talar med rena läppar, åkallar Herrens namn och tjänar honom skuldra vid skuldra. 10Från andra sidan floderna i Kush skall man frambära offer till mig. Sefanja 3.8-10

Josia var kung över Juda när profeten Sefanja uppträdde. Assyriska stormakten var försvagad vilket öppnade för reformer i Juda. När Sefanja uppträdde hade ännu inte Josias reform av gudstjänsten (622 f Kr) inträffat, vilket förmodligen hade påverkat Sefanjas profetior.

Om profeten gäller att han fångat sin tid med all dess förvändhet men också skådat ”rena läppar som åkallar Herrens namn”. Mot  bakgrund av detta förkunnade han sina domar, domar som lyfter från det tillfälliga till det som gäller i den nya tidsåldern där Gud råder. Sambandet mellan nu och och det som skall komma var för honom oåterkalleligt.

Det onda i nuet kommer att förtäras av Guds ”lidelses eld”. Och det som var rent på profetens tid skall inte bara bestå utan bli det för alltid bestående. Profeten förkunnar ett gudsrike där ett förvandlat folk ”talar med rena läppar”, läser vi.

Ni som följer mig vet att jag har en historisk bibelsyn, en bibelsyn där jag relaterar Guds ord till tidens sätt att se. Men till denna min bibelsyn hör också respekt för det som sträcker sig över tidsomständigheterna. Och till det hör idag budskapet om en oåterkallelig dom men också i samma andetag om upprättelse och fullkomnande.

Hur få denna dubbelhet att gå ihop förstår jag inte, ja är omöjlig att förstå för oss moderna människor. Vi  tänker i individer inte i grupper eller folkslag som man gjorde på Sefanjas tid och som är en förutsättning för Sefanjas profetia.

Jag för nöja mig med att ta till mig själva grundtanken. När jag tillämpar den skall jag på Herrens dag å ena sidan dömas, å den andra finns också för mig möjlighet till upprättelse. Vad som blir mitt öde vilar i Guds händer.

Det talas i min kretsar ofta om alltings upprättelse, att det inte finns någon fördömelse, att Gud är kärlek.

Men Gud är Gud och det ankommer på Gud att avgöra. Med mig är det som med min frälsare som på korset upplevde sig övergiven av Gud men när han drog sitt sista andetag anbefallde sig åt samme Gud. Längre vill jag inte komma, går inte att komma.