Bibelstudium den 27 nov 2024

Löfte om förlåtelse och framtida lycka

De lidanden som varit är glömda, jag ser dem inte längre. 17Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord. Det som varit skall man inte mer minnas, inte längre tänka på. 18Nej, gläd er och jubla för evigt över det som jag skapar. Jag skapar om Jerusalem till jubel och dess folk till glädje.

19Jag skall jubla över Jerusalem och glädjas över mitt folk. Där skall inte mer höras gråt och klagan, (Jesaja 65:16 b-19)

Texten ovan är hämtad från profeten Jesaja, närmare bestämt från den tredje delen av Jesajas profetior. Vi är på 500-talet f Kr och folket har återkommit från den babyloniska fångenskapen. Se not till Jesaja 56:1 i bibel 2000.

Här skildrar profeten hur det blir när allt fullkomnats. Allt skall bli jubel och glädje. Ingen skall mer gråta och klaga.

Slå gärna upp era biblar och läs fortsättningen. I det lyckorike Jesaja skildrar dör inga spädbarn, människor lever till hundra, fred råder, vargen och lammet betar tillsammans och det man byggt skall inte bebos av andra.

Uppenbart är detta lyckorike skildrat som en kontrast till den verklighet som råder. Här lever ingen till hundra, spädbarn dör och det man äger har tagits av andra.

Förflyttar man sig till första hälften av kapitlet, skildras det som hör till fullkomningen på rakt motsatt sätt. Här straffas avgudadyrkare och de trolösa  straffas medan de trogna får sin lön.

Så är det med bibeln oavsett om man läser i Jesaja 65 eller på något annat ställe i bibeln. Orden i den Heliga Skrift har genomgående realiteten som bakgrund, både fullkomning och straff är skildrat med aktuell verklighet som bakgrund.

Så också Jesu egna ord. När Jesus i Matteus 25 talar om domen och låter dem som  visat omsorg om de behövande räddas men de obarmhärtiga döms till evig förbannelse, handlar det om lärjungaundervisning. Orden är varningsord till obarmhärtiga lärjungar som inte är trogna sin höga bestämmelse.

Glöm därför inte att bibeltexterna äger liv. De varnar och uppmuntrar, lovprisar och fördömer mer än förkunnar evigt gällande läror.

Hur då förhålla sig till detta? För mig är det uppenbart att levande tro forfarande förutsätter ett liv utifrån de förutsättningar som råder. Det är inga evigt gällande sanningar som vi har att förhålla oss till utan till den verklighet vi möter. Och där i vår verklighet talar vår frälsare till oss med ord vi kan förstå och med maningar vi skall ta hänsyn till.

Men hur blir det då med den fullkomning vars ena sida är evig fröjd, dess andra sida är slutlig dom.  För mig står det klart att mänskliga domar här inte gäller, inte ens de domar som bibelordet förkunnar. Allt ligger i Guds händer, det är Gud som skall avgöra, inte vi, inte ens den heliga Skrift.