Bibelstudium den 11 dec 2024

1Öknen och ödemarken skall jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma. Som en äng med liljor 2skall öknen blomma, den skall glädjas och fröjda sig. Libanons glans skall skänkas den, Karmels och Sharons härlighet, och folket får skåda Herrens glans, vår Guds härlighet. 3Ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän! 4Säg till de förskrämda: »Fatta mod, var inte rädda! Se, er Gud är här, hämnden kommer, Guds vedergällning. Han kommer själv för att rädda er.« 5Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. 6Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryter fram i öknen, bäckar i ödemarken. 7Förbränt land skall bli till sjö, törstande mark till källsprång. Där nu schakalerna ligger och vilar skall säv och papyrusgräs växa. 8Där skall gå en banad väg,

den skall kallas den heliga vägen. Ingen oren får beträda den. [—] 9Där finns inga lejon, där kommer inga rovdjur. Men de återlösta vandrar där, 10de som Herren friköpt vänder åter. De kommer till Sion med jubel, krönta med evig glädje.

Fröjd och glädje följer dem, sorg och suckan flyr. (Jesaja 35)

Kapitlen 34-35 i Jesaja kan inte tids- och situations-bestämmas. Troligen är de tillkomna efter den babyloniska fångenskapen på 500-talet. Föreställningsvärlden däremot är bekant för en van bibelläsare. Det lyckorike som här målas upp har hämnd och Guds vedergällning som bakgrund (v 4) och den bild som målas upp är konkret som den alltid är i bibelns värld.

Trots denna bestämning närmast skriker texten ut sin allmängiltighet. Lyckorikets bakgrund är den totala katastrofen, mänsklighetens undergång. Den katastrofen är i sin tur orsakad av människans destruktivitet kombinerad med en obarmhärtig natur där vissa föds med defekter som inte låter sig helas och där människorna måste värja sig   mot ”lejon och rovdjur” som hotar deras liv.

Och vi, nutidens människor kämpar emot. Vi gör det genom att försöka reda oss. Och många gånger lyckas vi. Läkekonsten framgångar är så stora att vi häpnar. Och rovdjurens härjningar ser vi på annat sätt än profeten i sin närmast apokalyptiska vision. Vi låter dem fortgå eftersom vi förstår att dödandet sker för att bevara jämvikten i naturen. Själva skyddar vi oss genom att hålla oss undan, i värsta fall, som i isbjörnarnas rike, med våra vapen.

Ändå ligger hotet tungt över oss. Detta eftersom vi inte bemästrat  en av dess grundläggande orsaker, den mänskliga ondskan. Religionen klarade inte av det. Det onda nästlade sig in bakom fromma ansatser. Detta i smått som i stort, detta då som nu. Efter ett långt liv som präst skulle jag kunna hålla föredrag om det onda som förskansade sig bakom fromma fasader. Detta även i mitt liv som bekännande kristen.

Upplysningen, humanismen och demokratin gjorde och gör också sina försök att skapa det goda livet. Och en del har man åstadkommit, men misslyckandena är så stora att den uppmärksamme häpnar. Det är som om misstänkliggöranden är förutsättningen för att nå framgångar. Lyssna på debatterna i den svenska riksdagen, om ni inte tror mig.

Men trots alla dessa ansatser har hoten hopat sig, idag ända till katastrofens rand.. Själv förstår jag mig någorlunda på bakgrunden till ryssarnas angrepp på Ukraina. Och jag har länge förutsett det dödande som nu pågår i Gaza och i Libanon. Jag påstår med bestämdhet att ingenting   annat än mänsklig ondska är roten till detta onda.

Till detta kommer hotet om den slutliga katastrofen. Vad annat blir resultatet av fullskaliga krig med atomvapen.

Det är mot denna bakgrund vi skall förstå Jesajas profetior om det kommande lyckoriket, ett rike som för Jesaja uppstått ur misslyckandet, närmare bestämt ur mänsklighetens oförmåga att bemästra sin egen ondska kombinerat med naturens/slumpens/utvecklingens grymma biverkningar.

Själv tror jag både på katastrofen och den slutliga räddning som profeten förkunnar. Katastrofen på sakliga grunder, räddningen av en enda orsak, min Kristustro, som är förankrad i korsets försoning.