Bibelstudium den 18 dec 2024

Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma. Hör, du som har öron.

Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn:’Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ’Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.« Matteus 11:12-18

Ovan är det Matteus som försökt fånga Jesus i språnget. Det är relationen till Johannes döparen som skall klargöras.

Bakom situation döljer sig saken. Och saken har två delar  där den ena delen heter tro, den andra verklighet.

Tron proklamerar att himmelriket (synonymt Guds rike)  är i antågande. Verkligheten att livet är som det alltid har varit, motsägelsefullt, aningslöst och till synes utan av Gud given mening. Allt klätt i en situation där Jesus och Johannes döparen står för det gudomliga allvaret och människorna omkring dem för aningslöshet och brist på allvar.

Som det var då är det idag. Själv vill jag vara en av dem som i Jesu efterföljd tror på ett gudsrike som är i antågande, men jag lever som på evangeliernas tid i ett sammanhang där omgivningen motsäger min tro.

Bara så att aningslösheten är mera grundad i dag än den var på Jesu tid. Den har till och med vuxit sig stark och blivit till alternativ tro och alternativ målsättning. Samtidigt har den aningslöshet som speglas i texten ovan bestått, men nu blivit tagen på allvar,  t o m blivit adlad till kulturyttring.

Skall sanningen fram är jag på defensiven. Jag är det i den mån jag försöker hålla samman allt i en enda verklighet. Med två verkligheter blir det lättare, en verklighet här och nu och en drömverklighet framför mig, ett förhållningssätt till vardags och ett annat när jag klär upp mig och går till kyrkan.

Min räddning har blivit Jesu eget medgivande om sitt misslyckande  när han hänger där på korset. Hur skall man nämligen annars tolka hans känsla av gudsövergivenhet när han ropar ”Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig”. Hur många gånger har jag inte stavat på de orden när tro och verklighet inte går ihop för mig. Men som Jesus har jag därför inte övergivit min tro.  Jag vill inget hellre än att i min sista stund kunna utropa, ” I dina händer överlämnar jag nu min Ande”.

Finns det då inte något lite som talar för Gudsrikets antågande, något  jag kan ta till när otron tränger sig på mig? Slutorden i textorden ovan tjänar just detta syfte. Där står ”Men vishetens gärningar  har gett Visheten rätt”. Därmed avses Jesu gärningar. Dessa var ett med hans förkunnelse. Och det finns i den kristna tro som jag har erfarenhet av ett gärningarnas vittnesbörd som för mig är oemotståndligt. Dessa gärningarnas kristna är inte sällan enfaldiga, men sanna, absolut sanna.