Bibelstudium den 8 jan 2024

5Du skall kalla på folkslag du inte känner,

folkslag som inte känner dig skyndar till

för Herrens, din Guds, skull,

Israels Helige, som skänkt dig härlighet. Jesaja 55:5-7

Andlig gudstjänst

1Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. 2Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. Rom 12:1-2

Det började med en judisk stamreligion. Och till stamreligionen hörde tankar om egen utvaldhet, en egen unik ställning i förhållande till alla andra.

Det fortsatte med utvecklingen av ett eget samhälle och egen gudsdyrkan. Det sammanhållande kittet i denna judiska gemenskap var den ursprungliga tanken på egen utvaldhet. Det judiska samfundet hölls samman av att vara speciellt utvalt av Gud.

Det hela kraschlandade i fångenskap som vore allt tal om egen identitet och egen utvaldhet blott en dröm.

I själva verket var det då det började. Profeten såg för sin inre blick inte bara folkets upprättelse utan även utväljelsen i sitt egenliga sammanhang. Folken skulle dra upp till Sions berg, till Jerusalems tempel för gemensam tillbedjan.

Och utväljelsens mening var inte suveränitet på andras bekostnad. Dess mening var en enda Herre och en enda Gud, gemensam för alla.

Så långt vad den första texten från Jesaja 55 har att förtälja. Den historiska bakgrunden är katastrofen på 500-talet före Kristus, gemenligen kallad den babyloniska fångenskapen. Jesajas budskap är att katastrofen skall ända i seger och att utväljelsens innersta sanning är allas salighet.

Men tro inte att slutet är nått i och med detta. Det kom nya tider för det judiska folket och med det nya fortsatta umbäranden och fortsatta katastrofer. Katastrofernas katastrof inträffar med kristna ögon den dag då Kristus korsfästes.

Men även här följde en vändning. Jesus uppstod på den tredje dagen och nya möjligheter öppnades för alla kristustroende, d v s för alla som blivit utvalda genom sin tro på Kristus. Men inte ens då  var allt ställt till rätta. Av tron på Kristus blev vana och av att vara utvald genom sin tro på Kristus blev ett privilegium. Och i och med det blev åter allt slaget i spillror. Att vara kristen var ett tecken som rörde det yttre, och att känna sig som utvald något som närde högmodet.

Detta ända till den dag aposteln Paulus kom med det förlösande ordet. Den egna kroppen är det sanna templet, platsen för utväljelse och nytt liv.

I och med det förvandlas historieskrivning och bibelteologiska sammanhang till skuggor mitt i all sin sanning. Nu hamnar slutligen allt  i en existentiell uppgörelse inom mig själv. Min kropp är templet, det är i mitt inre allt avgörs.

När så sker förvandlas allt till slutlig verklighet. Nu talar jag inte om utväljelse, försoning och nytt liv som vore det sant. Nu är det sant, lika sant som att jag står här.

I och med det blir inte utväljelse och nytt liv något jag stoltserar med. Det blir sånt som jag på mina bara knän ber om.

Först med den insikten kan löftets slutliga uppfyllelse börja förverkligas.