Bibelstudium den 15 jan 2025

Jesu dop

21När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen 22och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: »Du är min älskade son, du är min utvalde.«

Så enkelt som möjligt skall det vara och så rätt som det någonsin kan bli. Ibland fattar jag det, ibland inte. Tack och lov fattar jag det ofta i mina möten med andra människor.. Om jag agerar utifrån att jag är präst eller till vardags, spelar mindre roll. Under båda omständigheterna har jag förstått att min uppgift är att ge den jag möter möjligheter, möjligheter att ta vara på sina gåvor.

Gud bevare mig från att locka någon att bli det hon inte har möjlighet att vara. Gud bevare mig själv från frestelsen att försöka flyta ovanpå.

Så också i mitt bibelstudium. Inte så att jag skyggar för de underbara ting som där förtäljes. Men jag tar hellre tillvara det jag begriper.

Och det är mycket jag begriper i de fyra versionerna av Jesu dop som evangelierna består mig med i dag. Lukasversionen som ni ser ovan är jag helt ett med.

Av den förstår jag att Jesus var en av många som döptes av Johannes döparen. Därtill observerar jag att Jesus efter dopet stod och bad. Det är Lukas ensam om att berätta.

Och det var vid bönen det hände. Jesus upplevde att Anden kom ner över honom i en duvas skepnad och han hörde en röst från himlen som sade; Du är min älskade son, du är min utvalde.

Födelseberättelserna till trots är det ur den rösten som Jesu kallelsemedvetande väcks till liv. Det växer fram i honom att han är den av Gud utvalde. Sitt liv viger han åt den kallelsen.

Först utifrån den kallelsen blir korset begripligt, ett kors som trots all sin vedervärdighet inte förmådde rubba Jesus kallelsemedvetande. Nog upplevde sig Jesus övergiven av Gud, men aldrig blottställd. Jesu sista ord på korset visar det; i dina händer Herre Gud anbefaller jag nu min ande, utbrister Jesus innan han dör..

Ur Jesu kallelse ”Du är min älskade son, min utvalde”, härleder jag alla former av kallelse. Ja jag ser det som min livsuppgift som människa och präst att tillämpa Jesu kallelse på alla människor jag möter.

Inte så att alla skall bli Jesuslika, det inbillar jag mig inte,  det finns bara en Jesus, men så att alla skall bli det de är kallade att vara. Var och en skall finnas i det sammanhang som är honom eller henne givet och ges tillfälle att verka utifrån sina gåvor.

Mitt liv som präst och medmänniska är förfelat om jag inte mer än annat medverkat till att öppna dörrar för att var och en skall få bli det hon är kallad att vara

Här kommer också tvivlet in. Min Gud min Gud varför har du övergivit mig, tvingas jag ropa inte en gång utan många gånger.

Detta när jag inte blir det jag själv menar mig  kallad att vara, men främst när jag dunkar mitt huvud blodigt på att stötta människor för vilka inga stöttor duger.

Men Gud förbjude mig att tiga när allt går mot sitt slut Det är inget jag högre önskar än att jag själv och alla jag mött skall få dö med sina själar överlämnade  till den barmhärtige.