Bibelstudium den 19 mars 2025

Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller. Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den. 1 Kor 10:12-13

Orden är Paulus. Han skriver dem till pressade kristna i Korinth som prövats på gränsen till sin förmåga. Häromdagen var orden en kristen barndomsväns, också hon liksom jag pressadi sin tro Vad hon bekände är en sak oss emellan. Mitt vittnesmål däremot ger jag gärna offentlighet.

Allt hålls samman av korset, vittnade jag. Den Jesus som på korset ropade ut sin övergivenhet samtidigt som han överlämnade sin döende Ande åt Gud.

Denne Jesus har jag gemensam med dem av Paulus adresserade korinthierna. Deras tro var jesustro, som omvandlats till  gudstro. De trodde att de i den kristna församlingen skulle kunna förverkliga sina liv som kristna, utvalda till ett liv i Guds närhet.

Men det gick dem emot. Den hedniska omgivningen lockade, tron på Kristus vacklade, prövningar hotade och Paulus varnade.

Varnade med exempel från ökenvandringen där avfall straffades med död. Varnade och uppmuntrade. Skrev att 

Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.

Också jag kan vittna. Vittna om bibeltexter som i mina stunder av prövning svarar med ord från en tid som inte är min. Ord som passar bättre in i en förvetenskaplig tid med dess tvärsäkra ord om straff och belöningar. ”Hut går hem” sade min mamma. Hut tycks alltid gå hem i bibeltexterna, dock inte i den verklighet som är min. Hur mycken oförklarlig olycka har jag inte mött i mitt liv som medmänniska och präst.

Inte undra på att jag flyr till det kors där även Jesus ropade ut sin övergivenhet, en övergivenhet som, tänker jag mig, inbegrep allt ont som denne Gud lät ske utan att något hände. Nog går hut hem och nog straffar det sig att leva oansvarigt. Dock inte alltid. Hur mycket oförklarligt låter inte Gud passera. Och det är långt ifrån alltid som Gud straffar dem som det förtjänar. Nog är ökenvandringen ett gudomligt paradigm, men ett paradigm som långt ifrån alltid talar om hur det i själva verket förhåller sig.

När det är så blir det en lisa för själen att höra att även den av Gud utvalde blir drabbad. Inte bara tillfälligt drabbad, utan drabbad just när hans frälsningsverk skulle krönas. Men vid själva kröningen teg Gud. Men Jesus teg inte. Hans sista ord i livet löd ”I dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min Ande”. Jesu gudsförtröstan förblev in i det sista obruten.

Med detta bakom ryggen behöver jag inte Paulus hänvisningar till ökenvandringen för att min tro skall bestå när livet blir svårt. Över Paulus står nämligen Kristus. Det är med Kristus jag är förenad, när jag bekänner min kristna tro, lever förenad med en kristen församling och försöker leva som kristen. Och tillsammans med Kristus är det tillåtet att känna sig övergiven av Gud.

Nu är detta förstås inte allt. Kristen trosutövning har också en uppsida. På Golgata följde den öppnade graven, trosvisionerna, mötena med den uppståndne. Och om detta talar jag gärna. Men också nedsidan måste få sitt utrymme