Bibelstudium den 26 mars 2025

Men från dig, Betlehem i Efrata, så obetydlig bland Judas släkter, skall jag låta en härskare över Israel komma, en som leder sin härkomst från forntiden, från det längesedan förflutna.

Ja, folket skall vara utlämnat till dess hon som skall föda har fött. Då skall de som är kvar av hans bröder återvända till Israels folk. Han skall träda fram som herde med Herrens kraft i Herrens, sin Guds, höga namn, och folket skall bo i trygghet, nu då han blir ärad över hela jorden. Mika 5:2-4

Vittnesbörd på vittnesbörd

Bibeln skall i långa stycken uppfattas som vittnesbörd, konkreta, subjektivt färgade vittnesbörd om hur Gud griper in. Ovan sker detta i profetians form, annars ofta som berättelsetraditioner, där en berättelsetradition fogats till den andra för att sedan framträda i relativ enighet.

Bibeln skall förstås som just tidsbestämda vittnesbörd där vittnesbördet pekar utöver sig självt mot något som är större än ordalydelsen i själva vittnesbördet.

Bibeln radar inte eviga sanningar, däremot pekar den i oftast tidsbundna formuleringar och utifrån tidsbundna föreställningar på en evig sanning.

Så tänker jag som läser bibeln historiskt, märkt som jag är av respekt för det sanna. Jag får genom att tänka bibeln som vittnesbörd utrymme för min förpliktelse till just uppenbar sanning.

Vid läsning av 700-talsprofeten Mikas profetior i dagens text om Betlehem, staden där Jesus föddes, slås jag av att vittnesbörd här läggs på vittnesbörd.

Vittnesbördet är historieskrivarens som i 1 Sam 17:12 konstaterar att kung David härstammar från Betlehem. Profeten Mika vet att detta väcker andarna. Vem är nämligen som denne Guds utvalde. Sion, Guds utvalda folk har sin trygghet i att höra kung David till. Hundratals år efter dennes död är känslan av dennes närvaro fortfarande lika stark i folkets djup.

Detta vet profeten Mika och uttalar på den grunden sin profetia. I denna är inte allt förlorat. Den aggressiva stormakten Assyrien skall inte sluka Sion, kan inte göra det. Sion har nämligen genom en blivande davidsättling också denne bördig från Betlehem  kung David vid sin sida. Och denne skall ge de hotade inte bara trygghet utan också ära. Över hela jorden skall den äran sträcka sig.

I Nya testamentet kommer sedan nästa omtag, den kristna trons omtag. De gamla vittnesbörden om Betlehem läggs här till grund för vittnesbördet om Jesu underbara födelse genom jungfru Maria med sin pik i stallet i Betlehem där Jesus föddes.

Åter samma grepp, det obetydliga Betlehem rymmer frälsarens födelse. På de gamla vittnesbörden läggs alltså ytterligare vittnesbörd på samma grundtema.

Och jag gör väl i att lyssna, lyssna inte främst efter den bokstavliga sanningen utan efter den bakomliggande. Ty kung David var inte som den bibliska historieskrivningen vill se honom. Redan i de bibliska texterna framträder han bakom idealiseringarna  som en despot i tidens stil.  Och något lyckorike förverkligades aldrig som profeten Mika förespått. Och nog finns det många legendära drag i skildringen av jungfru Maria liksom i berättelserna om Jesu födelse. Redan detta att en evangelist tycks veta det som den andre inte känner till tyder på detta. Vittnesbörd är nämligen vittnesbörd, de är inte sanningen. Däremot pekar de  i sin ideala form på sanningen. Och denna  är för mig Gud, den Gud som Jesus tydliggjorde. Och som vittnesbörd om den sanningen är bibeln ovärderlig.

Att det sedan kan ligga mycket även i texter som i hög grad speglar sin egen tids sanning är jag den förste att bekänna. Men om detta i andra bibelstudier än detta.