Bibelstudium den 16 april 2025

10Vem bland er fruktar Herren och lyssnar på hans tjänare,

som vandrar i mörker utan en strimma av ljus

men sätter sin lit till Herrens namn

och förtröstar på sin Gud? Jesaja 50:10

Textordet är hämtat från den del av Jesaja som speglar förhållandena under den babyloniska fångenskapen på 500-talet f Kristus. Drömmen om Israel som Guds utvalda folk var slagen  i spillror. Assimilation med stormakten tycktes vara den enda vägen framåt.

Här uppträder profeten (den andre Jesaja, Jesaja 40-55). Dennes tal om ”Herrens tjänare” var det för honom kännetecknande, en tjänare som återspeglade det ”härtagna” Israel men också den Herrens tjänare  som skulle vända katastrofen till upprättelse. 

I textorden ovan karakteriseras denne tjänare när mörket var som djupast, det betyder när  allt hopp om det utvalda folkets bestånd var ute och assimilation med stormakten som följd av detta ett måste. Denna karakteristik är entydigt, dubbelt entydig i och med att den  upprepas i i två parallella bekännelser med innebörden att vad som än sker förtröstar Herrens tjänare på Gud. Denna förtröstan var det för honom kännetecknande.

För mig står det klart. Herrens tjänare står ytterst för Kristus, inte enbart eller ens i första hand för Israel som folk.

Många har sett det som jag, bland annat Nya testamentets evangelister. De var  så ivriga att få omgivningen att se sambandet mellan Jesus och Herrens tjänare att de späckar sina evangelier med de märkliga ting Jesus utförde. Och i sin tro att världen snart skulle gå under och Guds rike upprättas låter de övertydligt  Jesus framträda som den främste bland detta rikes förkunnare. Om de inte som evangelisten Johannes låter Jesus framträda som Guds   Ord (Joh 1:1) och vägen, sanningen och livet ( Joh 14:6) personifierad.

Och vi gör väl i att lyssna till deras förtydligande förkunnelse om vi blott förankrar den på ett sätt som svarar mot verkligheten. Och den verkligheten är att det en gång och fortfarande är ute med Guds utvalda folk. Utvaldheten kvävdes och kvävs fortfarande av ”stormaktens” omfamning. Allt var en gång på väg att bli ett enda storbabylon eller i senare tider tid ett enda Rom  och på den vägen har det fortsatt.

Men det fanns en frälsare  när denna utvaldhet höll på att kvävas . Då på profetens tid hette denne Herrens tjänare.  Därefter och nu har han namnet Jesus Kristus. Hans kännetecken är att han är ett med den han räddar.

När allt hopp var ute, inte en strimma av hopp återstod, ingen Gud som kom till Herrens tjänares räddning, förlitade sig Jesus liksom Herrens tjänare hos Jesaja på sin Gud och dog i denna sin förtröstan. Jesaja 50:10 får sin uppfyllelse  på Golgata.

Och vi sena tiders kristna har all anledning att aktualisera detta. Vi är ju som de deporterade judarna i Babylon på väg att kramas ihjäl av ett upplyst västerland. De talar om för oss vad humanitet är, vad jämlikhet står för och vad ett gott liv ärosv. Och Gud tiger när västerlandet talar. Så återstår även för oss att  utan ”en strimma av ljus” sätta vår lit till Herrens namn och förtrösta på vår Gud.