Bibelstudium den 7 maj 2025

23Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde. 24Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat…

28Aldrig mer skall de bli ett byte för andra folk, och inga vilddjur i landet skall äta dem mer. De skall bo tryggt, ingen skall hota dem. 29De skall få odla fruktbara marker, ingen i landet skall mer behöva dö av svält. Aldrig mer skall de bli hånade av andra folk. 30Då skall de inse att jag, Herren, deras Gud, är med dem och att de är mitt folk Israel, säger Herren Gud. 31Ni är mina får, ni är får i min hjord. Jag är er Gud, säger Herren Gud. (Hesekiel 34)

Hesekiel, katastrofens profet när det egna folket blivit härtaget och befinner sig i fångenskap (den babyloniska fångenskapen). Här, från kapitel 34 och framåt, har läget ljusnat, profeten skönjer bortom katastrofen befrielse och nytt liv för Guds utvalda folk, Israel. Det är utifrån detta nya läge som textens profetia skall förstås.

Den verklighet som profeten i texten ovan målas upp för oss behöver egentligen ingen uttolkare. Det lyckorike som skildras  talar för sig självt. Kanske det förstås ändå skall påpekas att profetian ovan är ett omtag av paradisets härlighet. Åter får vi beskåda Edens lustgård för våra inre ögon.

Jag får därför tillfälle att tränga in bakom textens formuleringar och blotta något av den ideologiska bakgrund som bär upp Hesekiels lyckoskildring.

För profeten förutsätts inte som för oss individens individuella frihet och okränkbara rättigheter som grund för det goda livet. Det som för oss är ett axiom, individuell frihet och den enskilda människans del i maktutövningen, var inte aktuell vare sig för profet eller dennes samtid. Att den enskildes fri och rättigheter vore själva förutsättningen för ett liv i frihet och välstånd, den tanken hade ännu inte formulerats. Människorna då skulle bara stå och gapa om de fick höra hur vi argumenterar nuförtiden. Som om genomförd demokrati vore allt gott livs själva förutsättning! Nonsens!

I stället var det på förankringen som allt gott liv berodde. Och innebörden i den katastrof som inträffade när israeliterna fördrevs från sitt land och förskingrades, var att denna förankring gått om intet.

Förankringen i sin tur vilade på att Israel var Guds utvalda folk, utvalt före alla andra folk. Under denna utväljelsens skyddsskärm befann sig varje enskild israelit. Guds beskydd var dock inte förbehållslöst. Skyddet var betingat. Det för mig tydligaste exemplet på detta är de tio Guds bud som Israels barn enligt 2 Mos 20 var förpliktade till, förpliktade till som svar på att Gud fört sitt folk ”ut ur Egypten ut ur slavlägret”. 2 Mos 20:1

Också vi kristna har gått in under denna förpliktelsens skyddsskärm. Vi har gjort det genom vår tro på Jesus Kristus. Också detta skydd är betingat, betingat av vår kristusefterföljelse som i sin tur förutsätter laglydnad. Om denna laglydnad kan sammanfattande sägas att den står för att vi lyssnar till  ”vad Gud har att säga till oss”. Detta är i sin tur inte sammanfattat främst i bud och förbud mer i ett liv i mental och andlig närhet till vår frälsare. Det betyder öppenhet för  den ande som ger kraft att göra Guds vilja liksom i vilja att ändra det som gått fel. Allt detta leder i sin tur till ett gott liv. Och med ett gott liv behöver inte menas att vi som i Hesekiels profetia får bevittna att vilddjuren blir tama, folket får leva i trygghet och marken ge gröda. Det finns många andra vägar som Gud kan använda för att visa sin närhet till oss.