Bibelstudium den 28 maj 2025

1En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: »Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.« 2Då sade han till dem: »När ni ber skall ni säga:

Fader, låt ditt namn bli helgat.

Låt ditt rike komma.

3Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.

4Och förlåt oss våra synder,

ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.

Och utsätt oss inte för prövning.« Lukas 11:1-4

Ovan Lukasversionen av Herrens bön. Den är kortare och inte identiskt lika den vi vant oss vid. Låt-satserna är är dock på pricken de samma i de bägge versionerna. I Lukasversion saknas dock Låt din vilja ske.

Vad som ytterligare inledningsvis behöver sägas är att Lukas placerat in bönen i sin s k reseberättelse medan Matteus låtit den ta plats i  Bergspredikan.

Om evangelisternas redigeringar av en given text är mycket att säga. F a tvingar de oss att se på evangelierna som berättelsetraditioner med allt vad det innebär. Men om det är ej här platsen att tala.

Här däremot skall talas om de båda versionernas låt-satser.

Detta låt påminner oss om den i och för sig uppenbara sanningen att Guds namn ännu inte är helgat liksom  att Guds rike ännu inte kommit.

Självklarheter kan man tycka. Vem som helst kan ju se att allt inte är som det skall i den värld som är vår. Men det märkvärdiga med oss som stämmer in i denna mönsterbön är att vi inte låter detta faktum vara intäkt för att Gud inte är lika allsmäktig och god som det påstås. Istället blir det låt som kommer över våra läppar en uppmaning till Gud att bli det han i själva verket är.

Till det kommer obönhörligen om än outtalat att jag själv som Jesuslärjunge ser mig själv som inbegripen i den process som är förutsättningen för att Gud skall kunna framträda i all sin gudomlighet.

Jag tror alltså inte på Gud främst för att jag upplevt Guds storhet utan därför att jag tror på den. Argumenten för Guds storhet och sanning må nämligen å ena sidan vara överväldigande. Vem kan förneka att tillvarons vara gör att tanken på något slags Gud blir oundviklig. Å den andra pekar så mycket annat på att tanken på Gud mera skall förbindas med slump än med kärlek.

Mot det bakgrunden hoppas jag att allt inte är som det synes vara. Och jag tar konsekvensen av denna min tro genom att leva utifrån det jag satt min tilltro till.

Allt detta när vi stämmer in i mönsterbönen före alla andra, den bön som Jesus lärt oss, den bön som vi lärt oss kalla Herrens bön.

Till detta har jag behov av att tillägga följande.

Det finns en man i den närkiska väckelsehistorien som jag är kritisk till. Hans namn är Emil Gustafson, död 1899, trettionio år gammal. Hur jag ser på honom kan ni läsa om på nätet om ni skriver in  bjornsvärd.com på era datorer.  Gå därifrån till hem och klicka er ner till ”När bryggan slås mellan då och nu” och läs om en man som läste bibeln tvärtemot vad jag själv tycker är riktigt. Dock kan jag trots denna min kritik  inte förneka att denne man rätt hade förstått låt-satserna i Herrens bön. Han levde alltså utifrån sin förhoppning att Gud är det han inte synes vara. Detta är en av anledningarna till att min utläggning av Herrens bön idag blev som den blev.