Bibelstudium den 25 juni 2025

Paulus reste sig, gav tecken till tystnad och sade: »Israeliter och ni som fruktar Gud, lyssna på mig. 17Vårt folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder. Han gjorde sitt folk stort när de bodde som främlingar i Egypten, och med lyftad arm förde han dem ut därifrån. 18I omkring fyrtio år sörjde han för dem i öknen, 19och sedan utrotade han sju folk i Kanaan och lät dem ta deras land i besittning. 20Allt detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare, fram till profeten Samuels tid. 21Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, son till Kish och av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. 22Efter att ha avsatt denne upphöjde han David till kung över dem. Honom gav han sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt sinne, som skall förverkliga alla mina planer. 23Det är bland hans efterkommande som Gud enligt sitt löfte har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus, 24vars framträdande Johannes förberedde genom att förkunna omvändelse och dop för hela Israels folk. 25Och när Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’ Apg 13:16-25

Texten ovan en återgivning av Paulus tal i Antiochia i Pisidien under dennes första missionsresa. Märk predikotekniken. Paulus går från det stora till det lilla, där poängen är att det lilla i verkligheten är det stora. Allt sammanfattas nämligen i Johannes döparens ord: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’

Texten förkunnar alltså Jesu storhet, en storhet av annorlunda slag som vänt upp och ner på en hel värld och som gett mig själv inriktningen på allt jag tänker och gör.

Men så var det bakgrunden, den för Paulus så viktiga bakgrunden.  Och den är här och genomgående i all biblisk förkunnelse, Israels utväljelse. Gud ledde sitt folk från slaveriet i Egypten, erövringen av Kanaan till storheten under kung David. Och som själva kronan på verket framträdde Jesus, den före alla andra utvalde. Allt sammanfattas alltså i en person om vilken Johannes döparen sade att han inte var värdig att knyta av honom sandalerna.

Mot den bakgrunden står vi sena tiders kristna i ett judiskt kristet sammanhang. Vi tillhör genom vår tillhörighet till Kristus dem som vandrat från fångenskap och umbäranden till det förlovade landet.

Det finns bara en hake. På vägen till detta förlovade land lät Gud enligt Paulus predikan genom israeliterna utrota sju folk i Kanaan innan de kunde ta landet i besittning. Om vilka dessa sju folk var kan vi läsa i 5 Mos 7:1.

Den haken är för mig och alla jesustroende ett knivhugg i  oss som borde tvinga ar oss att säga nej. För oss duger det ej att förbinda Jesus med tillspillogivning. Vi har sett nog av sådant. Det som sker i Gaza-remsan i dag är en återupprepning av något som inte får ske.

Det betyder att jag på en punkt vänder mig mot Paulus predikan i Antiochia i Pisidien. Han, eller Lukas som återgett denna predikan, borde ha vänt sig mot det ogudaktiga i denna handling.

Men det gjorde han inte. I sin vördnad för bibelordets sanning har inte heller senare tiders kristna vänt detta  handlande ryggen. Vördnad för bibelordets sanning har hindrat detta. Först bibelkritiken från 1800-talet och framåt har öppnat för sådan kritik. 

Också jag tillhör dem som läser bibeln med bibelkritikens ögon. Bibelkritikens sätt att läsa bibeln har för min del öppnat dörrarna för något som jag i ett parallellt inlägg  kallat ”Ett stycke till”– teologi. Detta inlägg är också fogat till ”Med mina glasögon 10” som också det finns tillgängligt på min hemsida.