Bibelstudium den 23 juli 2025

Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. 10Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet.1 Pet 2:9 f

Hela den gammaltestamentliga ideologin är ovan i all sin mäktighet sammanfattad i två versar. Skall man gå ändå längre i ordknapphet är allt inneslutet  i orden ni är ett utvalt släkte.

Detta i ett brev som påstås vara skrivet av aposteln Petrus men sannolikt är en produkt framtagen av någon av dennes efterföljare. Avsaknaden av autentisk  färg i framställningen gör denna min förmodan trolig.

Vad som däremot är autentiskt är greppet. Den presumtive Petrus vet vad han talar om. Han vet att han talar i Jesu efterföljd som i sin tur lyft fram det bärande i det gammaltestamentliga budskapet.

Och till det budskapet hör vår höghet som Jesu lärjungar. Högre än oss kommer ingen. Vi är utvalda att vara Guds eget folk, hans utvalda.

Men till detta hör ovillkorligen ett villkor, som Jesu lärjungar tillhör vi visserligen det absoluta toppskiktet inför Gud, men samtidigt är vi allas tjänare.

Detta är således vårt kristna signum, vi står över alla samtidigt som vi är allas tjänare.

Detta ett signum som samtidigt gör oss oövervinnerliga. Det är först när vi tappat taget om denna samtidiga höghet och underordning som vi förlorat vår Kristusidentitet, vår delaktighet i den sanna kyrkan, vårt kristna liv eller vad vi nu skall kalla vårt förbund med vår frälsare.

Det må alltså vara hur som helst med författarskapet till första Petrusbrevet. Brevets sanna signum heter inte författarskap utan innehåll. Brevet skall om det är äkta bestå av en förening av höghet och tjänande, av självförtroende och villighet att underordna sig. Som sådant håller brevet måttet, det är ett sant Kristusbrev.

Men nu är det oss sena tiders kristna det gäller. Vad oss  beträffar har vi fått högheten fritt och för intet. Ingen kan förtjäna epiteten ” kung, präst eller heligt folk”, likväl är vi det Och vi förblir  i denna höga ställning så länge det är levande inom oss att vi som ”förut inte fann barmhärtighet nu har funnit barmhärtighet”.

Själv studerade jag under en tid den kände närkiske väckelsemannan Emil Gustafson. Det är mycket i dennes liv som jag kan vara förutan, bara inte detta enda att han som person och förkunnare hade klart för sig att trons villkor är höghet och ödmjukhet i förening.

När han dundrar mot en frikyrklig väckelse som ägde alla upptänkliga kännetecken på att vara trons sanna företrädare, bara inte detta enda att denna väckelse i sina liv  förenade tron på egen höghet med visshet om egen litenhet, då är Emil Gustafson rätt ute.

Han sade rätt ut att denna väckelse inte var annat än förställning. Den tillhörde världen inte Gud trots alla epitet som vittnade om motsatsen.

Själv är jag inte lika stor i orden som Emil Gustafson. Dock vet jag om mig själv att jag är en ”furste” först när min tro gjort mig till allas ödmjuka tjänare.

Min tro faller däremot  inte därför att jag vågar vara bibelkritisk. Den faller när ödmjukheten fallerar och med den också min tro på en höghet som ingen kan överträffa.