Bibelstudium den 20 aug 2025

20Men så är det inte med er. Ni har lärt känna Kristus – 21såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus. 22Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. 23Se till att ni förnyas i ande och förstånd 24och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. Ef 4:20-24

Ni har lärt känna Kristus – såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus.

Dessa ord är textens kärna. På dem bygger Efesierbrevets författare sitt tilltal. Det är på Kristus det hänger, den Kristus som också heter Jesus. Det är budskapet kort och gott.

Men inte för mig. Jag läser efter bokstaven och gör skillnad mellan Jesus och Kristus. För mig är Jesus mannen bakom berättelserna om honom, den historiske Jesus om man så vill. Och Kristus, trons Jesus, den”himlafarne”.

Jag gör den skillnaden därför att jag behöver det. Jag behöver det för min inre människas skull. Det är således inte något jag briljerar med för att visa mig lärd när jag försöker tränga bakom evangeliernas Jesus för att finna den historiske Jesus, mannen bakom berättelserna om honom.

Jag behöver det för att bli det Efesierbrevets författare vill att jag skall vara, en helgad människa, en människa som tron bibit sig fast i. Är det något jag vill är det att bli kvitt förställd religiositet, som gör anspråk på att vara något som det inte är.

Vad har jag då funnit bakom de kaskader av berättelser om undergöraren Jesus, där evangelisterna överträffar varandra i att försöka visa att Jesus är just Kristus, den av Gud utvalde, hans smorde, Messias, Kristus.

Och nog låter jag mig påverkas. Förvisso gjorde Jesus under, men det var långt ifrån det enda som upptog hans tid. Men nog stärks jag i min övertygelse att evangelisternas skildringar är trosdokument i syfte att påverka en tvivlande allmänhet att Jesus är den som har framtiden för sig, Guds framtid.

Men hem kommer jag inte förrän jag riktar blick och sinne på korset där Jesus i utblottad ropar ut sin nöd, min Gud min Gud varför har du övergivit mig. Kan ett misslyckande uttryckas tydligare. Kan inre katastrof bli mer uppenbar? Kan livets intighet demonstreras mera förbehållslöst?

Men det slutar inte där. Det sista var inte övergivenhet utan förtröstan. Jesu sista ord lyder, och jag sätter min förtröstan på att det verkligen var så, I dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min Ande.

På dessa ord vilar min tro på Jesu gudomlighet, ja hela min förtröstan på min tros föremål. I den övergivne ser jag Guds son.

Jag har också märkt att det är först där i trons utblottning som jag rörs i mitt inre så att jag växer till inombords, helgas för att uttrycka mig med kristen vokabulär.

Därmed har jag redovisat varför jag inte gör som Efesierbrevets författare, låter Jesus och Kristus bli synonymer.  Jag behöver Jesus för att kunna tro på Kristus.