Bibelstudium den 3 sept 2025

Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag…

Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre! Lämnad åt mig själv tjänar jag alltså med mitt förnuft Guds lag och med min köttsliga natur syndens lag. (Rom 7:18 f, Rom 7 24 f)

Att vara kristen det är att tro på Gud, så säger väl de flesta. Men vad innebär nu detta? När detta skrivs har vi just fått veta att biskopen Caroline Krook dött i lungcancer 80 år gammal. Och om henne basuneras det ut att hon legitimerade samkönade äktenskap. Som om det var hennes kännetecken när sanningen om henne är att hon ägde estradörens förmåga att levandegöra sin frälsare.

Inte tu tal om att vi behöver  tala klarspråk om den kristna trons innersida. För mig står det dessutom klart att kristen tro som personlig angelägenhet kan sammanfattas i de två bibelorden ovan.

Hur är det nämligen när jag fått grepp om vem jag innerst inne är? Nog tillhör jag dem som vet att  skilja gott från ont och nog vill jag det goda. Problemet är de upprepade tillfällen då jag inte svarar upp på min insikt.  Det är som ägde jag en inre drift att trampa på det goda inom mig som jag ändå äger.  Hämndlystnaden eller vad det nu är gör att jag känner tillfredsställelse när folk jag tycker illa om får betala priset för sitt övermod. Så nog är det sant det Paulus sade i det första av citaten ovan. Det behöver man inte vara kristen för att inse.

Därför det är på det andra citatet ovan allt hänger. Dess vikt har jag markerat genom att återge citaten med spärrad stil. I detta citat sammanfattas  med några korta ord vad kristen tro som personlig angelägenhet innerst inne  handlar om.

Tro är kort och gott  säger oss detta bibelord att vända sig i bön till den korsfäste och uppståndne Jesus och vädja om att bli befriad från sina onda drifter så att jag kan göra det goda som jag vill, men inte kan. Det handlar om en befrielse av djupgående slag, så djupgående att det är att göra våld på sin natur. Vore jag ett rovdjur så motsvarar det att min inre rovdrift försvann.

Så enligt Paulus när han på sina predikoresor och i sina brev och då tydligast för sina trosfränder judarna skulle förklara det nya med tron på Jesus.

Så sant som det är sagt responderar jag som den trons företrädare jag under hela mitt medvetna liv varit. Tron är, förkunnar jag,  inget mindre än en omvälvande inre  förvandling. Jag får del av Jesus på ett så genomgripande sätt att jag måste vara döv och blind för att inte iaktta förändringen.

Så omvälvande är det nya att det har svårt att fungera. Skall sanningen fram fungerade det inte som det var tänkt på Paulus tid och inte heller senare. Det märks redan i paulusbreven hur omöjligt det tycktes vara  att bli kvitt sina naturdrivna drifter. Varför skulle annars så mycket i breven förutsätta  misslyckanden. Och som det var då har det förblivit. De kristna församlingarna av idag befolkas till stor del  av dem som i yttre och inre mening missat målet. Detta åtminstone i den kyrka där jag själv varit herde.

Dock duger det inte att för den skull ge upp målsättningen. En kristen församling som förstått sin uppgift ägnar huvuddelen av sin tid till att laga det som brustit. Och vi motar detta med talet om daglig omvändelse. För oss lutheraner är tron ständig förnyelse. Bestående förändringar skall andra se, inte vi själva.