Bibelstudium den 10 sept 2025

18Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. 19Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. 20Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om 21att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. 22Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. 23Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. Rom 8:18-23 

Grundstrukturen är gemensam för oss människor. En sida av oss hoppas, den andra konstaterar. Konstaterar bland annat vad det blev av alla våra förhoppningar.

Så även för aposteln. Bara så att aposteln Paulus var ivrigare än vad vi vanliga dödliga är. Det han hoppades på och förväntade var att förverkligandet skulle ske i ett enda nu. Jesus skulle komma tillbaka och allting bli nytt. Ivern gjorde honom rak på sak i sitt tal. Med Jesus var allt förnyat. Människornas slaveri hade nått vägs ände. Slaveriet under förgängelse och ondska hade fått ett slut. Vägen till Gud var öppen.

Dock fanns ett men. Konsekvensen av det som skedde på korset och vid den tomma graven hade ännu inte visat sig i sin fulla kraft.  Gud hade ännu inte fullkomnat den skapelse han redan börjat förnya vid korset och den tomma graven. Uppståndelsens konsekvenser hade ännu inte inneburit att jorden blivit det himmelrike den var menad att vara. Guds rike var fortfarande i långa stycken mer en förhoppning inte ett fullbordat  faktum. Det är mot denna  bakgrund texten ovan skall läsas och Paulus insats i sin helhet skall förstås.

Det betyder inte att Paulus relativiserade det som skedde på Golgata. Han visste av egen erfarenhet vad Jesu försoningsgärning inneburit. Mötet med den uppståndne . hade ju förvandlat hans liv. Och han hade erfarit vad tron på Kristus hade inneburit för sina trossyskon. Samtidigt tvingades han träla med all den nedrighet och synd som fortfarande plågade de kristna i de församlingar som Paulus grundat och kände ansvar för.

Som det var då är det fortfarande. Vi kristna lever fortfarande i den fullkomning som vi samtidigt längtar efter. Det ljuvliga i att äga en Gud som älskar oss är förbundet med strävan att vara det vi är och bli det vi är skapade att bli.

Helhjärtad kristendom är alltså ett både och. Den är ett både och även för dem som räknas som helgade kristna. Även dessa längtar och äger på en och samma gång.

Kristen tro är i detta avseende ett med allt genuint liv. Detta äger i sig både förhoppning och förverkligande. 

Själv är jag sedan många år pensionär. Tyskarna kallar pension Ruhestand. Ordet  står för att få leva i frid och ro utan att behöva göra något. Men att rulla tummarna är mindre lycka, mer förbannelse. Frid och ro hör evigheten till inte livet här på jorden. Till friden och ron hör nämligen tristess och hopplöshet. Av handlingar blir konstlade handlingar. Själv är jag lyckligt lockad och kan högt upp i åren kombinera förhoppning med förverkligande. Detta bibelstudium är ett exempel på detta.

Så också i det kristna livet. Kyrkor som stoltserar med att de till skillnad från andra kyrkor äger en Ande som andra inte äger, eller en äkthet som andra inte kan uppvisa, är inget att se upp till. Kyrkor som lever så i världen att de glömt evigheten inte heller.

Kristet liv är som annat liv ett liv i pendling mellan förhoppning och förverkligande. Bara så att vi kristna skrivit in denna pendling redan i vår konstitution genom att sätta korset i centrum.