Bibelstudium den 1 okt 2025

Jesus sade; se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte. Matt 18:10

Att tro är inte att veta, inte ens primärt att känna. Tron är som jag förstår den  kort och gott det verktyg vi använder för att hantera den verklighet vi lever i. Och som bekant tänker vi oss verkligheten på olika sätt. Så tron kommer vi inte undan, vi må så kalla oss ateister. Men samma tro vi då rakt inte.

Även Jesustron är ett verktyg användbart för att hantera den verklighet vi lever i. Ett mångtydigt verktyg vill jag lova. Detta särskilt som vittnesbördet om Jesus består av  berättelsetraditioner som är långt ifrån enhetliga. Dessutom är Jesustron långt ifrån självklar. Den förutsätter f a avgörelse.

Ni som läser mig vet vad jag fastnat för hos Jesus. Min utgångspunkt är korset och korset är för mig den Jesus som i sin övergivenhet ropar ut sin förtvivlan för att Gud övergivit honom men som när han drar sin sista suck ändå anbefaller sin Ande i Guds händer. I detta känner jag igen mig. Det speglar också min relation till Gud.

Dagens bibelord, återgivet av evangelisten Matteus har jag också kunnat ta till mig. Matteus låter där  Jesus säga; se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Detta inte för de vackra ordens skull. Såna tycker jag enbart illa om. Det finns inget som upprör mig mer än vackra ord som bara är ord utan motsvarighet i verkligheten. Sådana är som dimmoln med syfte att skymma verkligheten.

Nu gör evangelisten Matteus, eller vem det nu var som redigerade Matteusevangeliet, sitt bästa för att undvika missförstånd i det stycket. Orden om de små inramas av bibelord som inte låter sig missförstås. De kopplas till allvarsord om förförelser av de små, d v s av dem som inte kan försvara sig. (Matt 18:6-9) Om handen är till förförelse vore det bättre att hugga av den än att låta förförelsen ske, står det. Detta inte sagt för att en frestad kristen skall hugga av sig handen  men för att betona allvaret i att kränka dem som inte förstår bättre.

Och de ord som följer på dagens bibelord är liknelsen om det förlorade fåret. I denna markeras att omsorgen om de små, dvs om dem som i realiteten betyder litet eller inget är viktigare än allt annat.

Inget tvivel alltså. För den Jesus som Matteus förkunnar är värdena upp och nedvända. Det som är litet blir stort och det som är stort blir litet. Detta ytterst för att alla skall få del av den godhet och den omsorg som livet kan bjuda.

Kristen tro är alltså socialt/religiöst radikal. Den lyfter upp dem som i världen inget är för att alla skall få del av det andra har. Detta i en omgivning som utvecklats i motsatt riktning. Tanken om Israels utvaldhet, en grundläggande tanke i hela bibeln, i Gamla testamentet som i det nya, äger i Jesus en tillämpning som gör att allt blir precis tvärtom. De storas storhet blir i Jesu värld resurser för de smås upprättande.

Hur nu detta skall praktiseras? Till dels naturligtvis i lagstiftning och samhällsordning, men f a allt genom ett sinnelag som är mättat med jesustro eller dess motsvarighet. Utan denna jesustro, vittnar jag, blir omsorgen om de små snart omvandlad så att allt återvänder till det gamla om än i nya kläder. Våra socialistiska regimer visar detta med en tydlighet som inte låter sig missförstås. Nog behövs en lagstiftning och ett regelverk  som skyddar de svaga. Ändå är det annat som vill till för att av stor skall bli liten och av liten stor. För mig bland annat att jag uppmärksammade att kretsen kring Matteus satte orden om omsorgen om de små i ett sammanhang som inte kunde missförstås.