Bibelstudium den 15 okt 2025

Än en gång skall jag låta dig blomstra, 

ja, du skall blomstra igen,  jungfru Israel.

Än en gång skall du smyckad med bjällror

träda ut i glädjedansen. Jeremia 31:4

Trostraditonen härbärgerar allt tydligare min sanning, sanningen om Jesus och sanningen om mitt eget liv. Det betyder att denna trostradition får vara med och forma min bild av min frälsare. Och till denna tradition hör ett av Gud utvalt folk som trots Guds löfte höll på att sväljas av stormakter och bli till lydrike. Där finns också profeten Jeremia vars kännetecken var att han inte nöjde sig med en sida av sanningen. Sanningen var inte enbart att angriparen var värd förbannelse, hävdade han, utan även de angripna. Babel skulle visserligen förbannas men till den förbannelsen hörde även svidande självkritik. Denna självkritik höll på att kosta honom livet.

Jag känner igen Jesus i profeten Jeremia. Bara så att kritiken av de egna inte bara höll på utan också kostade Jesus livet. Mot den bakgrunden träder Jesus fram som en renad profet, en profet som fullt ut fick lida för det han stod. Jesus är därför inte enbart en profet, för mig står han fram som profeten Jeremia i fullkomnad gestalt.

Jeremia var förankrad i sin egen trostradition. Så förankrad att han kunde se bortom Babels världsherravälde. Gud kunde ju inte vika från sitt löfte till sitt folk varken på grund av Babels styrka eller löftesfolkets svek. Därför predikade Jeremia, som texten ovan visar, inte enbart undergång utan även befrielse och liv. Israel skall åter blomstra. I förlängningen ser jag hur denna övertygelse lever vidare i Jesus. Fångenskapen i Babel hade för honom sin motsvarighet på Golgata. Dock kunde Golgata inte vara slutet. Guds löfte fick inte ända i slutgiltig katastrof. Uppståndelsen är bekräftelsen på löftets bärighet.

Så väver jag alltså samman profeten med min frälsare. Båda står i samma trostradition. Bara så att Jesus fullbordade det som Jeremia var en del av.

Av skilda skäl tänker jag i denna riktning. Dessutom behöver jag det. Jag behöver höra om Jeremia och dennes livslopp, behöver f a se Jeremias liv fullkomnat i Jesus. Jag behöver vårda denna trostradition så att även jag vågar stå på rättfärdighetens sida samtidigt som jag utan sidoblickar vågar gissla den egna kulturens skuld i sin förlust av rättfärdighet och sanning.

Så långt min förankring i den trostradition som från barndomsåren blivit min egen. Därtill kommer  att av tradition blivit en hjärtats angelägenhet. Den blir det när jag betraktar min dementa hustrus tomma blick och hennes antydan till leende när jag kommer henne riktigt nära. Jag står inte ut om inte Gud än en gång ”låter henne blomstra”, om hon inte ”än en gång smyckad med bjällror får träda ut i glädjedansen”.