Bibelstudium den 5 nov 2025

11Min tid är till ända, mina planer omintetgjorda, alla mina önskningar. 12Man vill kalla natten för dag, man säger att mörkret viker för ljuset. 13Finns det något hopp? Dödsriket blir mitt hem, jag bäddar åt mig i mörkret, 14jag kallar graven »min far« och maskarna »mor« och »syster«.15Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? 16Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen? Job 17:11-16

Jobs bok är ett diktverk i bibeln som speglar den troendes innersta vånda tydligare än vad verkligheten själv allltid förmår göra. Mot varandra ställs det goda livet med rättfärdighet, gudsfruktan, framgång, långt liv och evig välsignelse och ett liv som ändar i meningslös olycka, sjukdom och evig död.

För den drabbade Job är sanningen uppenbar. Gud bryr sig inte, han låter det ske. Gud låter även den rättfärdige drabbas. Även den frommes liv ändar i det som är allt levandes öde, att slukas upp av mullens eviga glömska.

Jobs ”vänner” däremot träder upp till Guds försvar.  Mänsklig olycka beror av skuld och Gud är rättfärdig.

Nog har jag som bekännande kristen fått bekräftelse på Guds rättvisa. För att ta det enkelt går ”hut hem” som min mamma sade. Hederlighet lönar sig för det mesta och bedrägerier slutar oftast i att den skyldige bedrar sig själv. Och att det lönar sig att leva sunt är det lätt att bevisa genom att räkna de år vi människor förunnas att leva. Statistiken talar sitt tydliga språk.

Dock inte alltid. Hur ofta drabbar inte ödet blint. Även den rättfärdige drabbas. Det känns ibland som vore slumpen människans Gud. Hur ofta får vi inte ta den drabbade Jobs plats och stämma in i hans klagosång.

Inte ens Jesus lämnas utanför, han den före alla andra rättfärdige. För mig rättfärdig därför att han t o m i de ord som tolkningstraditionens evangelier förmedlar spränger tidens gränser och låter oss smaka något av den absoluta sanningen. Han gör det i sina möten med människor där han förmedlar gudsnärhet, han gör det i sina handlingar där han förmedlar liv, en gudsnärhet och ett liv som t o m kan smitta av sig på mig hans sentida lärjunge.

Minns att också Jesus blev drabbad, så hårt drabbad att korset blev hans signum. Så hårt drabbad att han för mig blivit den fullkomnade Job, den drabbade Job personifierad. Detta när han på korset utbrister ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”.

Det för Job karakteristiska i dennes klagan över sitt oblida öde är att denne inte slutar att klaga. Resignationen blir inte hans signum. Vore så fallet är ju inte mer att säga. Då återstod ju blott att acceptera att katastrofen drabbar urskillningslöst och att livet ändar i mullens glömska.

Så inte heller för Jesus. Inte heller denne tog tillbaka sin klagan. Hans jordiska liv ändade dock  inte i ett klagorop. Jesu sista ord i livet var i stället ”i dina händer Herre Gud överlämnar jag nu min Ande”.

Det var först när Jesus var död den slutliga sanningen uppenbarades.  Den sanningen predikar inte ond bråd död och mullens glömska, utan förnyat liv i Gud.

Den sanningen  håller jag i tro fast vid när Gud inte tycks handla som jag förväntar mig, när Gud låter det ske som inte får ske, eller när jag överväldigas av tanken att livet har sin slutgiltiga ände i döden.