Bibelstudium den 19 nov 2025

1Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet, ni som söker Herren. Tänk på klippan ni är huggna ur, på schaktet ni har hämtats från. 2Tänk på Abraham, er far, och Sara, som födde er…

4Lyssna på mig, alla folk, ni folkslag, hör noga på! Från mig skall lagen utgå, min rätt skall bli ett ljus för folken. (Citat från Jesaja 51)

Man kan läsa Jesaja 51 med olika syften. Man kan granska innehållet och finner då ett kapitel som förutsätter mottagare som sedan en tid återvänt från den babyloniska fångenskapen. Nu måste landet åter uppbyggas och det på de gamla grundvalarna. Om dessa påminns man i orden ovan om ”klippan” de var huggna ur och ”schaktet” de hämtats i från. Allt påminnande om att Israel var av Gud utvalt och att grannfolken skall veta sin plats. De får lyssna till  att det är från Sion som både lag och rätt utgår.

Det andra sättet att läsa texten skulle kunna kallas paradigmatiskt, d v s som mönster och rättesnöre för oss som idag kallar oss kristna. Om detta andra sätt handlar fortsättningen. 

Själv kan jag omvittna att min kristna tro idag allt tydligare stavas tillhörighet, närmare bestämt tillhörighet till en specifik tolkningstradition. 

Som kristen står jag i den judiskt kristna tolkningstraditionen.  Dess fundament är mer eller mindre historiskt förankrade berättelsetraditioner oftast härbärgerade i bibeln, vilka  kulminerar i berättelserna om  Jesu framträdande, död och uppståndelse. Dessa berättelsetraditioner är mönsterbildande. De bildar grundvalar för oss kristna, både för våra tankar och handlingar,  både för  våra liv och  vårt leverne.

Tolkningstraditioner läser jag för den delen in i det mesta. Bara så att det finns flera tolkningstraditioner än de kristna. Jag hävdar att tillvaron kan stavas en tolkningstraditionernas kamp (idealens kamp) om makt, inflytande, rikedom och ära. Detta med tillägget  att det i de allra flesta fall är rikedom och ära som i den kampen är både mening och mål.

Texten ovan läst mot den bakgrunden, framhäver Israels plats som Guds utvalda folk, men också att denna utvaldhet skall komma en hel värld till godo. Detta, om än inte här, symboliserat av att folk av alla de slag drar upp mot Sions berg (Jeremia 31:6). I Sion förenas de alla i en världsvid gemenskap under Herrens beskydd. 

Bara så  att Jesus vänder upp och ner också på detta. Dock inte på utvaldheten som ett faktum, men på utvaldhetens plats och syfte. Det var nämligen inte för inte som Jesus dog på ett kors. Inte för inte som han offrade sitt liv. Med korset som bakgrund tar sig Jesajas ord till det återupprättade Israel nya vägar med de mest vittgående konsekvenser. Så blir det för den delen alltid när utvaldhet stavas självutgivande  offer.