Bibelstudium den 26 nov 2025

12Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. 13Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. 14Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Upp 20:12-14

Ovan ett utsnitt hämtat från Uppenbarelseboken som skildrar hur det en gång skall bli när Gud slutgiltigt tar makten över sin skapelse. Uppenbarelsebokens författare är långt ifrån den ende i bibeln som har något att säga i den frågan. Att alla bibelförfattarna inte talar med en tunga är uppenbart. Läs artikeln dödsriket i Noter till Bibel 2000 då får du detta bekräftat.

Det slutliga domslutet är en sak, en annan vad det blir av oss när vi dör och våra kroppar förvandlas till jord och aska. Vi skall dömas efter våra gärningar står det här i  Upppenbarelseboken  liksom  på flera andra ställen i Skriften. Det betyder att den rättvisa skall skipas som vi nog bekänt oss till under livet men aldrig sett fullständigt förverkligad. Men vad är egentligen rättvist?

Rättvisa det är för mig Kristus, korsets och uppståndelsens Kristus, inte min egen konstruktion av rättvisa. Därtill kommer att jag inte en sekund inbillar mig att jag själv går fri vid den slutliga uppgörelsen. Det är den uppståndne Kristus som går fri och skall jag och de mina räddas beror det på att Kristus drar oss med. Sen må bibeltexter på rad  locka oss att tro att egen fromhet och egna ädla motiv är oss till hjälp vid det slutliga avgörandet.

För mig svårare är frågan om det överhuvud taget finns någon fortsättning när livet tagit slut. Är hon som under ett långt liv varit både min kärlek, min verklighet och min gåva, en hustru  som i slutskedet finns kvar i minnen om än inte i verkligheten. Är alltings utplånande den slutliga sanningen?

I dag lär oss Uppenbarelsebokens författare att så inte är fallet. ”Havet gav tillbaka de döda som var i det”, står det och ”dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem”, läser vi. Men när jag greppar tag i den sanningen kan jag inte låta bli att distraheras av  på det i bibeln finns det som talar ett annat språk. I Predikaren 3:19 läser vi  i den gamla översättningen ”Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla.”

Inte ens bibeln tycks här stå vid min sida. Återigen får jag gripa tag i den korsfäste och uppståndne och i honom hämta tröst.

Det må vara att Domssöndagens texter idag lockat in mig på banor som inte tycks ge annat än ökad känsla av övergivenhet. Det goda har dessa dock fört med sig att jag inte längre frestas att bli vare sig ateist eller biblicist. Jag har däremot stärkts i  min tro att det först är vid korset jag kan andas ut och få frid i min själ.