Bibelstudium den 10 dec 2025

Psalm 85

2Herre, förr var du god mot ditt land, du vände Jakobs öde. Du tog bort ditt folks skuld och förlät all deras synd. 4Du drog tillbaka din vrede, lät den glödande harmen slockna.

5Upprätta oss, Gud, vår räddare, låt din ovilja mot oss fara! 6Skall du vredgas på oss för alltid, skall din vrede vara från släkte till släkte?7Vill du inte ge oss liv igen, så att ditt folk kan glädjas över dig? 8Herre, visa oss din godhet och ge oss din hjälp!

9Jag vill höra vad Gud säger. Herren förkunnar välgång för sitt folk och sina trogna och för de redbara. 10De som fruktar honom har nära till hans hjälp, hans härlighet bor i vårt land. 11Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa  omfamnar varandra. 12Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. 13Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. 14Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår.

Som ni ser är psalmen treledad. Det första ledet låter allt vara välgång. Motgång vändes i seger. Det andra andas olycka, vrede, annalkande död. I det tredje drömmer psalmisten om ett annalkande himmelrike där ”fred och rättvisa omfamnar varandra”

Vore det inte för att psalmisten förutsätter Gud skulle psalm 85 kunna ingå i ett valprogram signerat Miljöpartiet. Jag tänker mig ett miljöparti som ser tillbaka på det goda livet, lever i vånda över den kommande katastrofen  och drömmer om en framtid där ”trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen”.

Bara så att psalmisten förutsätter Gud i sin vision och vänder sig till honom i sin bön. Allt lägger psalmisten under Gud, såväl välgången som katastrofen som upprättelsen.

Och i psalmistens efterföljd lägger vi det goda livet under Gud.  Alla former av upprättelse och gott liv relaterar vi till Gud. Vad vore vi utan en Gud som föder upprättar och uppehåller. Varje andetag gör vi till en lovsång till Gud.

Svårare är det med allt som vi själva haft sönder eller som  oss förutan är söndrat. Svårare är det med den meningslösa sjukdomen och den slumpmässiga döden. Vi nutida kristna har svårt att som psalmisten lägga allt under Guds vrede. Men vart hör det då, detta fruktansvärda som handikappar och dödar utan åtskillnad?

Men det som för psalmisten var ett uttryck för Guds vrede och det som ledde oss till att tiga blev för psalmisten ett förebud om ett jordiskt himmelrike. Där omfamnar freden och rättvisan varandra, där ger landet sin gröda och fred och välgång råder.

Jag undrar när den lovsången skall kunna höras även bland oss. När skall vi kunna lovsjunga som psalmisten.?

Om psalmisten vet jag ingenting, om psalmens bakgrund ingenting, ingenting heller om när och den yttre anledningen till att psalmen skrev.

Ett vet vi dock, att det var i katastrofens ögonblick som psalmisten såg den framtid ingen kunde ana. Och korset föregick uppståndelsen.